Idrott kan bli ett helt liv för utövaren – utmanande, omväxlande och utvecklande. Men det kan också bli en nedbrytande återvändsgränd som man behöver hjälp att hitta ut ur. Nyans sommarmedarbetare Cornelia Baldi Sundelius är professionell fotbollsspelare och berättar här sin personliga historia om hur hon körde fast i karriären – och sedan kom vidare.
Som sexåring tog jag det viktigaste beslutet i mitt liv – att börja spela fotboll.
Eller, helt mitt eget beslut var det inte. Mest var det nog min pappas, som hoppades att jag skulle få den fotbollskarriär han aldrig fick. Det var lite som att ärva en gammal tröja som varken var min storlek eller stil, men till slut växte jag ändå i den.
När jag som sexåring sprang runt på en överväxt fotbollsplan i Mellansverige, med för stora matchkläder och klumpiga Copa Mundial, hade jag aldrig kunnat ana vart fotbollen skulle ta mig. Inte trodde jag då att jag 21 år senare skulle hålla på med samma sak, men här är vi nu.
Fotbollen har gett mig allt. Den har gett mig möjligheten att se platser jag annars aldrig skulle ha sett och träffa människor jag annars aldrig skulle ha mött. Den har gett mig mina allra bästa vänner och till och med en fästman, som jag träffade tack vare att jag flyttade till en ny stad för att spela fotboll.
Men den har också krävt mycket i gengäld.
Under min uppväxt gick fotbollen från att vara ett intresse till att bli hela min värld. Jag kom upp genom en svensk akademi, tillhörande en vid tiden framgångsrik Damallsvensk klubb, och hela verksamheten genomsyrades av en stark vinnarkultur. En period var vi bäst i Sverige på juniorsidan, vann mästerskap efter mästerskap, men det kom – som allting – med ett pris.
Mellan lagträningar, skolträningar, distriktssamlingar, cuper och matcher, fanns ingen tid för något annat. Det fanns knappt tid att ens tänka på något annat. Redan som nyblivna tonåringar lärde vi oss att prioritera bort livet utanför fotbollen, och meningen ”vill du bli någonting måste du jobba hårdare än alla andra” präntades in i våra ännu icke-färdigutvecklade hjärnor.
Inför gymnasiet gjorde jag som alla andra i mitt lag och valde att gå en fotbollslinje. En vanlig vecka kunde vi träna åtminstone sju pass, plus en match på helgen. Födelsedagsfiranden, resor och tid med vänner och familj fick planeras in när fotbollen tillät. Det tog man inte ledigt för. I skolan var klimatet lika seriöst. Skolträningarna startade prick 08:00 och kom man så mycket som en minut sent hade man förbrukat sin rätt att delta under resten av veckan. Som små soldater följde vi order utan att någonsin ifrågasätta auktoriteten och under gymnasiets tre år var det aldrig någon som kom sent till träningen.
Efter studenten var det många som slutade spela. Det var som om de gått och väntat i flera år på att få ta det beslutet, att det nu var okej att vilja göra någonting annat än att spela fotboll. Jag fortsatte dock, kände aldrig efter, för fotboll var lika naturligt som att andas.
Men det finns en gräns för hur länge man bara kan köra på och jag nådde den gränsen 2021.
Jag vantrivdes i miljön jag hamnat i, där tränarna gjorde det tydlig för mig att min roll i laget var fullkomligt betydelselös. Och jag, som lagt hela mitt värde som människa i hur bra det gick på fotbollsplanen, hamnade i en tillvaro där hela livet kändes meningslöst. Jag grät innan jag skulle gå till träningen och jag grät efter. Ett tag var det så illa att jag kunde tänka att det vore rätt skönt att bli påkörd på väg till träningen. Inte så att jag skulle få några allvarliga men för livet eller dö, bara tillräckligt illa för att jag skulle slippa gå till träningen ett tag. För det var ett beslut jag inte klarade av att ta själv.
Efter mycket påtryckning från min mamma tog jag mig till slut till en psykolog. Det kändes fånigt att sitta framför en främling med gråten i halsen och berätta hur jobbigt jag tyckte livet var. Folk dör i krig och där satt jag och beklagade mig över att behöva gå till fotbollsträningen.
När hon frågade mig om jag funderat på hur det skulle vara att ta en paus från fotbollen gick jag genast i försvarställning. Hon hade kört in fingret rätt i såret genom att ställa frågan jag undvikit att ens ställa till mig själv.
Men jag behövde höra från någon med ett utifrånperspektiv att ett sådant val var möjligt. Att det inte var ett misslyckande att byta väg i livet.
I slutet av året träffade jag killen som idag är min fästman och han blev vändningen för mitt mående såväl som min fotbollskarriär. Dels var han så snäll mot mig att jag lärde mig bli snäll mot mig själv. Dels var han också en fotbollspelare och våren 2022 värvades han till ett lag på Island.
Det blev min väg ut.
Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt men efter en del förhandlande gick klubben till slut med på att riva det. På vinst och förlust flyttade jag sedan till ett land jag visste väldigt lite om, med en kille jag känt i mindre än ett halvår. Så här i efterhand kan jag tänka att det var ett vågat beslut att ta när man är 22 år gammal, men det blev två av de bästa åren i mitt liv. För i Reykjavik hittade jag både ett nytt lag och ett nytt perspektiv på livet. Helt plötsligt blev världen så mycket större än vad som får plats innanför de kritade vita linjerna.
Den som aldrig brunnit för en idrott kanske har svårt att förstå varför man väljer att klamra sig fast vid något som gör en så illa. Men ens idrott har en tendens att bli en förlängning av den man är, och bilden av sig själv som fotbollsspelare kan vara svårare att tvätta bort än gräsfläckar på vita byxor. Därför håller vissa på tills kroppen säger ifrån, andra betydligt längre än så. För det är lättare att köra på som man alltid har gjort än att omvärdera sin existens.
Någon dag måste varje idrottare lägga karriären bakom sig och forskning visar att de som slutar innan de listat ut vad nästa steg i livet ska bli, löper en allt större risk för depression.
Så om du har barn som är besatta av fotboll, eller någon sport överhuvudtaget, gör dem en tjänst och påminn dem ibland om att det finns mer till livet än bara idrott. Uppmuntra dem till att ha andra hobbyer och att umgås med människor som inte delar deras sportsliga intresse. Det kommer spara dem både tid och pengar som de slipper lägga på en dyr psykolog.
