När populister får inflytande får de problem. Men än viktigare är det att övriga partier kan leverera en trovärdig politik. Tyskland kan dra lärdomar av de nordiska exemplen.
Katastrof. Så sammanfattade Tysklands förbundskansler Friedrich Merz det senaste delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern.
Hans kristdemokrater (CDU) misslyckades kapitalt samtidigt som högerpopulistiska Alternative Für Deutschland (AFD) fortsätter sin marsch mot makten. Nu höjs allt fler röster för att Merz har gjort sitt som ledare för CDU som faktiskt missade fyraprocentsspärren i delstaten.
Redan i samband med det förra delstatsvalet i Sachsen-Anhalt för ett par veckor sedan skrev den här ledarsidan om den tyska brandväggens allt sämre hållbarhet. För medan övriga tyska partier har försökt hålla AFD från makten så har extremhögern bara fortsatt att växa.
Samma sak ser vi även denna gång, skillnaden här är att det gick ännu mycket sämre för CDU. Merz egen eftervalsanalys gick ut på att partiet krossades mellan Socialdemokraterna och AFD, men den väsentliga frågan är förstås hur man inte har lyckats bättre i valrörelsen.
Samtidigt pågår en parallell eftervalsanalys i Sverige. Valförlorarna Sverigedemokraterna motiverar sitt väljartapp på en rad olika sätt, mer eller mindre fantasifulla. Men följer man finländsk politik är mönstret bekant. När populister slipper ta ansvar växer de, när populister får inflytande får de problem. Delvis för att man måste samarbeta med andra, vilket sällan gynnar den populistiska retoriken. Men också för att man måste ta ansvar för problem som sällan har enkla lösningar.
Dagens Nyheter rapporterade i veckan att stora sociala mediekonton som tidigare propagerat för SD under den här mandatperioden har övergett partiet och ersatt det med mer extrema grupperingar, till exempel Alternativ för Sverige och Örebropartiet.
”SD kunde vara en samlande punkt så länge de inte hade verkligt inflytande”, säger Nils Gustafsson, forskare i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, till DN.
Något liknande, fast mer analogt, såg vi i Finland 2017 när de sannfinländska gräsrötterna tröttnade på Timo Soinis kompromisser och röstade fram en ledning som drev partiet betydligt längre högerut igen. Det slutade med att Sannfinländarna bokstavligt talat delades och att de mer moderata sannfinländarna bildade en egen grupp i riksdag och regering.
Att släppa in populisterna i maktens korridorer är effektivt för att bromsa deras framfart, men räcker inte. Viktigast av allt är att de övriga partierna också måste vara kapabla att leverera politik.
Det verkar Merz tyvärr vara rätt så dålig på, i all fall än så länge. ”Reformkanslern” skulle få fart på Tyskland, men även om det finns överenskommelser för förändringar i pensionssystem, sjukförsäkringar och skatter så har effekten inte nått vanligt folk. Och då är det svårt att vinna val oavsett vem man ställs mot.
Den här strategin medför också givetvis en risk. Att samregera med populister kan slita hårt på övriga partiers trovärdighet, med all rätta. De bör i så fall vara beredda på att förknippas med den mer extrema politiken – och även behöva ta ansvar för den. Det har vi också sett i både Sverige där framför allt Liberalerna har fått ta rejält med stryk och i Finland där SFP kritiserats för sitt samregerande med Sannfinländarna.
Frågan om AFD och brandväggen är svår, för den tyska historien är så vanvettigt tragisk. Att bli den politiker som först samarbetar med AFD är nog inte särskilt lockande för någon i Tyskland. Det skulle dessutom destabilisera Europa.
Men i ärlighetens namn fungerar den där brandväggen inte särskilt väl. För oavsett hur tryggt det känns på insidan fortsätter det brinna utanför.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
