Budgetramar och sparkrav gör det svårt för det offentliga Åland. Svårare blir det när varje besparingsförslag väcker protester. Verkligheten är dock att underskottet inte försvinner när ett enskilt sparförslag stoppas. Inför nästa års val behöver de åländska partierna därför svara på en viktig fråga: Vad bör Åland avstå från för att ha råd med det som bör behållas?
Det är den tiden på året igen. Det offentliga Åland börjar lägga fram sina budgetförslag för 2027 och som väntat innehåller de besparingar av olika slag. Det borde egentligen inte komma som någon överraskning.
En sak som det offentliga Åland är tvunget att göra är att spara pengar. Budgetramen är stram och besvärlig, men enligt finansminister Mats Perämaa också nödvändig. Kostnadsökningen inom den offentliga sektorn har varit för stor och måste bromsas om Åland ska undvika att fastna i en ond lånespiral.
Och nog har finansministern en poäng.
Men då kommer den betydligt svårare frågan: Var ska det sparas och hur ska det göras?
I princip varje stort besparingsförslag möts av kritik från allmänheten och oppositionen. Man vill inte sälja Michael Sars. Man vill inte minska den palliativa vården. Man vill inte skära ner på skärgårdstrafiken. Man vill inte försämra servicen, dra ner på personal eller förändra verksamheter som ålänningarna har vant sig vid.
Det är förståeligt. Men det finns en besvärlig verklighet som inte försvinner bara för att man protesterar mot ett enskilt sparförslag.
Om utgifterna fortsätter vara större än inkomsterna behöver underskottet finansieras med lån. Det kan fungera en tid, men förr eller senare ska lånen betalas tillbaka.
Det gäller i en privat hushållsekonomi och det gäller i offentlig ekonomi.
Det är också där politiken kommer in.
Om ett år är det val på Åland. I det valet bör partiernas politik på riktigt få större betydelse. Som väljare behöver vi lyfta blicken från personen på valsedeln och fundera mer på vilket parti den där grannens kusin, arbetskamrat eller bekant faktiskt representerar.
Vad vill partiet satsa på? Vad vill det dra ner på? Varifrån ska pengarna komma?
För det går inte längre att bara säga ja till allt.
Om man anser att ÅHS inte ska behöva spara så mycket att vårdplatser inom den palliativa vården måste flyttas och halveras, då måste pengarna tas någon annanstans. Kanske är det Michael Sars som ska säljas. Kanske behöver kostnaderna inom skärgårdstrafiken minska ytterligare. Kanske finns det andra verksamheter som kan effektiviseras eller helt enkelt prioriteras bort. Eller är det dags för en kommunsammanslagning och ett mer centraliserat Åland?
Det behöver inte vara något av just dessa alternativ. Poängen är att varje satsning har en kostnad och varje kostnad kräver finansiering.
När Åland nu har en rambudget att förhålla sig till blir politiken därför viktigare än på länge. Det går inte att på samma sätt som tidigare att blunda för det strukturella underskottet och hoppas att problemet löser sig längre fram. Nu måste partierna börja prata om ekonomiska prioriteringar och konkretisera dem.
Vad ska Åland göra mindre av för att kunna göra mer av något annat? Det är den diskussionen som borde stå i centrum under de kommande valdebatterna.
För någonstans måste också alla ålänningar acceptera att Åland inte kommer att kunna vara exakt samma Åland som det alltid har varit. Alla bekvämligheter kan inte bevaras om vi samtidigt vill behålla de verksamheter som vi anser vara viktigast. När kostnaderna är högre än intäkterna måste någonting förändras, så ser verkligheten ut.
Frågan är därför om det verkligen hjälper när varje enskilt sparförslag omedelbart följs av en kritikstorm, som sedan blåses upp ytterligare genom stora rubriker och hårda utspel.
Kanske skulle vi ibland behöva tona ner dramatiken och låta de beslutsfattare och tjänstemän som har fått ansvar för ekonomin göra sitt jobb. Det är trots allt deras uppgift att väga olika behov mot varandra och fatta obekväma beslut.
Det betyder inte att besluten ska vara fredade från kritik. Utan tvärtom, om det visar sig att ett beslut blev fel ska det så klart granskas och kritiseras. Då kan man också, med facit i hand, säga: ”Vad var det jag sa”.
Men innan besluten är fattade behöver vi kanske acceptera att det sällan finns en besparing som inte gör ont någonstans.
Och när pengarna inte räcker handlar det för våra folkvalda politiker om att välja vad Åland vill värna om och vad Åland är berett att avstå från.
