Sommarens gästledare i Nya Åland står medlemmar från den ideella sociala tredje sektorn för. Vi har speciellt bett dem belysa utmaningar för det åländska samhället sett ur deras perspektiv och hur dessa utmaningar kan hanteras på ett konstruktivt, lösningsfokuserat sätt.
Ålands historia har länge berättats genom sjöfarten, självstyrelsen och fredens öar. Men till varje samhälles historia hör också det som det har tigits om. Nu träder ett annat Åland fram: sexuella och könsminoriteters historia, människors livsberättelser som i årtionden har levt dolda för omvärldens blickar.
Många av oss tänker att sexuella och könsminoriteters rättigheter är nya frågor. I själva verket handlar det om oss som alltid har funnits här – som grannar, arbetskamrater, konstnärer, sjömän, lärare och älskande. Våra berättelser blev bara aldrig berättade.
I slutet av maj ordnade Regnbågsfyren under ledning av författaren Rita Paqvalèn en queerhistorisk minnesvandring. Andra som deltog som talare under vandringen var docent Susanne Österlund-Pötzsch från Svenska litteratursällskapet i Finland samt Martina Eriksson, som var med och grundade Vildrosorna en gång i tiden. Vandringen var en del av projektet Queerhistoriskt Åland som till stor del har förverkligats under ledning av Regnbågsfyrens verksamhetsledare Sofia Enros.
Vandringen påminde oss alla om vikten av att aktivt bevara queert kulturarv och regnbågshistoria. Det är en historia som måste få plats i våra museer och arkiv, men eftersom det länge var en dold verklighet är det extra värdefullt om privatpersoner kan bidra med material och berättelser från tidigare perioder.
Under vandringen besöktes platser som påminde oss om hur nära denna historia har funnits oss hela tiden. Biblioteken erbjöd en fristad för dem som sökte ord för sin identitet under en tid då homosexualitet var både kriminaliserat och klassat som en sjukdom. Brev till Sverige vittnade om ensamhet och längtan efter gemenskap. En 58-årig åländsk man skrev år 1968 att han fruktade tillfälliga relationer och bara önskade sig ”gott sällskap”, där det fanns ”hjärna bakom varje handling”. Mellan raderna hörs ett djupt mänskligt behov: viljan att bli sedd och accepterad.
Historien om oss som tillhör sexuella och könsminoriteter är inte bara en historia om lidande. Det är också en historia om mod. På Åland har det funnits människor som vågat öppna dörrar för andra. Göran Åkerhielm på Källskär skapade en fristad för sina vänner ute på den avlägsna ön. Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo-utställning förde år 1999 en debatt till Åland som väckte starka reaktioner men också bidrog till ett öppnare samhälle. Vildrosorna och senare Regnbågsfyren har byggt gemenskap i en tid då många fortfarande kände sig ensamma.
Kanske den mest gripande berättelsen ändå tar oss mer än 300 år tillbaka i tiden. Maria Johansdotter från Föglö klädde sig som man, levde som Magnus Johansson och förälskade sig i en kvinna. I rätten år 1705 försvarade hon sig med att hon redan som barn hade utfört ”manssysslor” och bestämt sig för att älska ”vackra flickor”. Berättelsen påminner oss om att mångfalden i kön och kärlek inte är något nytt fenomen. Det nya är snarare att vi i dag kan tala öppet om det.
Och just där syns den enorma förändringen.
För bara några årtionden sedan var homosexualitet ett brott i Finland. Ännu på 1980-talet klassades det som en sjukdom. Ännu på 1990-talet var det förbjudet enligt lag att ”uppmana” till homosexualitet. Många brände sina brev och dagböcker före sin död för att sanningen om deras liv inte skulle avslöjas. I dag ordnas Prideparader, regnbågsmässor och queerhistoriska vandringar på Åland. Det har inte skett av sig självt. Varje steg framåt har krävt människor som vågat synas.
Därför får utvecklingen aldrig tas för given. I Europa och runtom i världen ser vi samtidigt motreaktioner: minoriteters rättigheter ifrågasätts och hatretoriken hårdnar. Trygghet, acceptans och jämlikhet är inga permanenta segrar, utan värden som ständigt måste försvaras. Det arbetet gör Regnbågsfyren och många andra aktörer varje dag.
Förhoppningsvis är Åland för alla en plats där man kan andas friare i dag. Det måste det få vara också i framtiden. Åland ska även framöver vara en av de tryggaste platserna för alla som bor här och alla som besöker öarna – också för sexuella och könsminoriteter.
Varje människas grundläggande behov är att få bli sedd och älskad som den man är och att få leva i trygghet. Det borde vara en självklarhet. Men historien påminner oss om att det faktiskt inte är någon självklarhet.
