Vem har rätt att skildra någon annans historia?
Debatten om Regnbågsfyrens utställning Människor och händelser i Ålands queerhistoria väcker flera intressanta frågor. Den mest centrala är: vem har rätt att skriva någon annans historia?
Utställningen som invigdes under prideveckan porträtterade personer som enligt arrangörerna har haft betydelse för queera personer på Åland, både i nutid och i dåtid. Precis som arrangörerna påpekar finns det stora kunskapsluckor i queerhistorien och en sådan här utställning fyller en viktig funktion i vårt gemensamma historieberättande.
Ett av namnen har dock skapat debatt. Vänner och anhöriga till den sedan 40 år tillbaka avlidne Föglökonstnären Henrik Nylund har i efterhand ställt sig frågande till hans medverkan i utställningen. 16 undertecknare av en insändare menade att konstnären själv (i alla fall enligt deras vetskap) inte placerat sig i ett queer-sammanhang.
– Varken i sitt leverne, sin konst, sina revytexter eller sitt politiska värv efterlämnade han några dokumenterade spår av queertänk, skriver vännerna och släktingarna.
Svaren från arbetsgruppen bakom utställningen lämnar en hel del att önska. Enligt Sofia Enros, medlem i gruppen, går det inte att fråga en avliden person om den vill medverka i ett visst sammanhang, och ingen annan kan fatta ett sådant beslut i deras ställe. Så därför har man inte diskuterat saken med någon anhörig eller vän. Det var dessutom olagligt att vara homosexuell under Nylunds levnadsår och trots att gruppens ordförande i sitt insändarsvar menar att de aldrig påstått något om Nylunds sexuella läggning så fortsätter sedan svaret med en spekulation att han kunde vara gay i hemlighet på grund av gällande lagstiftning.
Någon utveckling av resonemanget kring urvalet och researchen får vi andra inte ta del av, eftersom gruppen menar att den skyddar sina källor.
Det håller inte. Den som väljer att skriva historia har ett ansvar att göra det med ödmjukhet och transparens. Arbetsgruppen bakom utställningen borde ha tagit tillfället i akt att redogöra för tankeprocessen och urvalet, åtminstone när frågor uppstod i efterhand. Ett sådant resonemang hade fördjupat diskussionen i enlighet med syftet – att belysa den annars undangömda queerhistorien på Åland. Istället lämnas både de anhöriga och den utomstående betraktaren med många frågor.
De 16 som ifrågasätter urvalet anklagas för att ”göra skillnad på folk och folk”, och på dagens debattsida kritiseras de anhöriga av ytterligare en medlem i gruppen för att ”inte acceptera sin släkting som han var”. Det är tyvärr ett effektivt sätt att avfärda inte bara kritik utan även kritiker på ett sätt som inte är särskilt konstruktivt.
Återigen: vad som ligger till grund för urvalet vet ingen utanför gruppen.
Arbetsgruppens företrädare gör en poäng av att ingen har ensamrätt på vilket sammanhang en person figurerar i efter sin död. Så är det förstås. Men det hindrar inte från att föra ett resonemang med anhöriga eller vänner, att bjuda in för att berätta och förklara, istället för att avfärda kritiken som orimlig för att kritikerna ”inte kan veta allt”. Den andra sidan av myntet är såklart att gruppen bakom utställningen ju gör precis det den kritiserar: nämligen placerar en numera avliden person i ett sammanhang som denne inte själv valt att figurera i (åtminstone enligt de anhöriga).
Om man ändå ville porträttera Henrik Nylund hade det säkert gått att föra en dialog med eller i alla fall på förhand informera anhöriga och vänner. Det är inte en främmande arbetsmetod för människor som skildrar andras levnadsöden.
Om den här utställningen är startskottet för ett större projekt, vilket arrangörerna menar, så finns alla chanser att ta till sig av kritiken. Det finns anledning att fundera ett varv till på hur urvalet ska gå till och hur man placerar personen i ett sammahang, vilken rätt även avlidna har att definiera sig själva och hur man ska prata om de här frågorna i offentligheten om kritik uppstår. Det är viktigt att komma ihåg att kritik inte per definition är något negativt, utan kan vara utvecklande. Men bara om man faktiskt tar till sig av de relevanta bitarna.
Den queera historieskrivningen är viktig. Men den måste tåla att bli ifrågasatt på saklig grund, precis som all annan historieskrivning.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
