SÖK
MENY
Mitt åländska alter ego
Något jag lärt mig under de tre senaste åren när jag bott i Sverige är att jag är en helt annan person hemma på Åland. Det är i och för sig säkert helt naturligt att man förändras lite som person när man flyttar till ett nytt ställe, men det är inte riktigt det jag syftar på. Nej, jag menar inte någon personlig utveckling, snarare ett alter ego som smyger sig fram så fort fötterna nuddar åländsk mark. Det är den där lite bröliga, bondiga och smått högljudda personligheten som man behöver rasta när man är hemma.
För det första så är svenskar allmänt mer sociala än ålänningar. Det ska alltid vara väldigt lättsamt och trevligt. Man känner någonstans ett behov av att stoppa undan alla åländska uttryck som man annars använder på vardaglig basis hemma. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag anpassar definitivt min personlighet för att smälta in bland de alltför glada svenskarna.
Till exempel då någon frågar hur man mår finns det bara ett svar: Bra! Men om någon frågar hur jag mår hemma på Åland så kan jag börja rabbla upp: Nämen jag sov skitdåligt och jag har ont i huvudet och allt suger.
En annan, möjligtvis ganska självklar sak, är alkoholkonsumtionen. Förstå mig rätt – svenskar dricker också mycket alkohol. Men särskilt på Åland känns det som att folk är rätt bekväma med att festa till det ordentligt, kanske för att alla känner varandra så pass bra att det inte gör så mycket om man gör bort sig.
Ett exempel som fick mig att fundera på det här var då min vän tog med sig några svenska kompisar på en utekväll. Det hände inget speciellt den här kvällen, en vanlig lördag, tänkte vi. Nästa dag berättade hennes svenska vänner att deras upplevelse med oss på Åland var den vildaste kvällen i deras liv, jag vet fortfarande inte varför. Vem vet? Vi kanske betett oss som vilda djur hela bunten utan att vara medvetna om det själva.
Något som däremot är så fantastiskt skönt med att vara hemma på Åland är att folk är rakt på sak. Jag tål inte den svenska behagsjukan där man ska vara alla till lags, det är helt orimligt. Självklart finns det så kallade ”people pleasers” på Åland också, men här skulle jag inte kalla det normen. Min uppfattning av ålänningar är att man säger till om det är något man inte är okej med, eller inte känner för att göra. Man kan nämligen inte göra alla nöjda hela tiden.
Jag säger bara tack och lov att man får komma hem, efter att man gått runt och varit både trevlig och glad med hela Sveriges befolkning, och släppa ut det åländska alter egot – dansa fult på Arkens dansgolv och prata småbondig åländska på stan, och framför allt, säga att ”Näe idag mår jag ganska skit”.
