Vi gillar att tala om Finland som världens lyckligaste land och Åland som världens tryggaste plats. Tänka att våld är något avlägset. Men vi får inte låta oss luras att tro att vi skulle vara förskonade från det. Elva kvinnor har dödats i Finland sedan årsskiftet. 57 procent av alla kvinnor i landet har någon gång utsatts för eller hotats om fysiskt eller sexuellt våld. Det är inte ett nytt eller importerat problem, utan ett djupt strukturellt sådant.
Statistiken för våld mot kvinnor i Finland är sorglig – av alla EU-länder har vi den högsta andelen våldsutsatta kvinnor. Enligt en undersökning av EU:s byrå för grundläggande rättigheter ligger siffran på 57,1 procent, vilket kan jämföras med 52,5 procent i Sverige följt av Ungern med 49,1 procent. En vanlig teori är att dessa anmärkningsvärda siffror beror på att anmälningsgraden skulle vara högre i exempelvis de nordiska länderna än i andra, vilket såklart kan spela in. Men när även länder med en samhällelig och religiös struktur som skiljer sig från Finlands presenterar siffror över 40 procent – som Rumänien, Ungern och Irland – tyder det på att det finns andra förklaringar till att statistiken ser ut som den gör. Enligt Institutet för hälsa och välfärd i Finland är det dessutom bara 11 procent av kvinnor som anmäler våld i nära relationer till polisen.
Man kan fråga sig varför Finland utmärker sig på ett så här dystert sätt, men siffran är ett faktum. Över hälften av landets kvinnor har utsatts för våld.
Det finns ingen anledning att tro att detsamma inte gäller också för Åland. Men i ett litet samhälle vill man kanske gärna blunda för detta. Det är lätt att individualisera frågor om våld. Resonera så att den som utövar det är ett ont frö i en annars frisk planta. Ingen vill kännas vid att det kan finnas en våldsutövare i ens närhet. Det kan också vara lätt att rikta blicken längre bort. Hävda att våld är något som importeras i stället för något inneboende i vårt samhälle. Hufvudstadsbladets skribent Ingemo Lindroos skriver i en ledare (26 juni) om att gängskjutningar i Sverige ofta får dominera diskussioner om brott och straff i Finland.
”Självklart ska problemen med dålig integration och kriminella gäng diskuteras i Finland, men det gäller att inte glömma vad som gömmer sig på den egna bakgården. Vårt land toppar alltjämt statistiken då det handlar om mäns våld mot kvinnor … Det gäller att skifta fokus i den tröttsamma krimdebatten genom att först göra något åt våra egna mörka siffror. Finland hade 17,8 fall av dödligt våld per en miljon invånare år 2024, jämfört med 8,7 fall i Sverige”, skriver hon.
I slutet av maj rapporterade Ålands radio om oppositionens reaktioner på landskapets förslag gällande lagstöd för beslut om ensamkommande barn och unga. De Obundna kritiserade förslaget, med argumenten att sådan inflyttning till Åland ökar risken för gruppvåldtäkter och skjutningar likt kriminaliteten i Sverige. Samtidigt beskrev de Åland som ett tryggt samhälle som har en homogen befolkning med i stor utsträckning delade värderingar. Dylika tankar om att de som redan finns i vårt land är goda medmänniskor, medan de utifrån utgör en farlig kraft för vårt samhälle, är naiva. Vad som orsakar kriminalitet är en för stor fråga att gå in närmare på, men våldet mot kvinnor är ingen ny företeelse som kommit hit från avlägsna platser. Finland har alltid drivit en restriktiv flyktingpolitik men det har inte skonat oss från våld mot kvinnor. Att påstå det skulle vara att förneka det förtryck som finska kvinnor utsatts för i alla tider. Ingemo Lindroos skriver i jämförelsen med Sverige att våldet i vårt land må inte vara lika synligt, men en desto större andel av befolkningen är drabbad.
Vi måste våga se oss själva i spegeln. Problemet är här och nu och det är vi.
Svenska Yle skriver om de åtgärder som Institutet för hälsa och välfärd, THL, föreslagit för att få bukt med problemet. En av dem är att grunda en särskild utredningsenhet, med modell från Sverige eller Norge, som utreder fall där en person dödats av en närstående. Ett annat förslag är att i lagstiftningen tydliggöra ansvarsfördelningen inom det våldsförebyggande arbetet.
Förutom myndigheterna har framför allt männen ett ansvar i våldsfrågan. President Alexander Stubb skrev i slutet av juni under UN Women:s finska kampanj ”En fråga för alla män”, som handlar om våld mot kvinnor. I samband med undertecknandet manade han män att agera och stå upp mot våldet.
– Mitt meddelande till alla män är: Vi får inte förbli tysta. Tillsammans måste vi göra Finland ett tryggt land för kvinnor, sade han.
Våld pågår överallt, bland alla olika samhällsgrupper och nationaliteter. Vi i Finland är inget undantag och uppenbarligen har vi det ganska illa ställt. En förändring på djupet måste ske för att vi ska få ett verkligt jämställt samhälle. Att det har sagts tusen och åter tusen gånger gör det inte mindre betydelsefullt eller till tomma ord. Det är på liv och död.
