Ett vindstilla läge
I helgen kunde det kosta flera euro att ta en dusch hemma. En nyförhandlad EU-reform ska nu ge varje medlemsland möjlighet att stabilisera sina elpriser. Men det kan innebära en dyrare elräkning. Och bygget av nya produktionsanläggningar, som havsbaserad vindkraft, behöver högre elpriser för sin kalkyl.
Under trettondagshelgen nådde elpriset på elbörsen 1,9 euro per kilowatttimme i Finland. Det innebar att kostnaden för en fem minuter lång dusch vid 15-tiden i fredags landade på över fyra euro i ett eluppvärmt hem. Att köra ett program i en hyfsat effektiv torktumlare skulle samtidigt kostat runt sju euro.
Ålänningar uppmanades i helgen att ransonera sin el, men slapp själva denna pristopp. Antingen för att de har en fast tariff hos något av elbolagen – eller för att Åland tillhör den svenska SE3-zonen där priset som mest var 53 cent, en fjärdedel av det finska.
Den ovanligt bistra kylan, samt att flera kraftverk var ur spel, tryckte upp priserna i Norden – och överlägset mest i Finland (och Estland) – så att kapaciteten prövades.
Vindkraften stod inte stilla, tvärtom stod den för drygt tio producent av produktionen när priset var som högst.
Samtidigt hade Sverige och Finland förra året EU:s lägsta medelpriser – och hundratals timmar då priset på elenergi var negativt.
”Vi måste lära oss att leva med ett kraftigt varierat elpris och lära oss utnyttja de billiga timmarna”, säger Energiindustrins vd Jukka Leskelä liksom många andra med branschkoll.
Ägare av elbil brukar snabbt skaffa sig samma insikt.
Den förenklade grundkursen i elprissättning inom Nordpools zoner innebär att timpriset sätts efter behovet av det dyraste energislaget. Behöver olje- och gaskraftverk leverera får även sol- och vindkraften lika mycket betalt som dem. Det kallas ”Merit-order”-principen. Import- och exportpriser är ytterligare en faktor, samt begränsningar i överföringskapacitet.
Modellen är ifrågasatt, särskilt när elen går på export och värmer andra länders duschvatten istället för att hålla nere det egna elpriset.
Även på EU-nivå har det sagts att den inte fungerar, och förra våren kom EU-kommissionens förslag på en elmarknadsreform i syfte att ge stabilare priser. Men när den strax innan jul förhandlades mellan ministerråd och Europaparlamentet landade det i en kompromiss där det i slutändan inte blir så stora förändringar.
Men en central del blir långsiktiga avtal mellan regeringar och elproducenter, så kallade ”Contracts for Difference” (CfDs). Avtalen ska garantera elproducenterna ett minimipris för ström, där staten kompenserar skillnaden om marknadspriset faller under det överenskomna priset. Vid högre priser går överskottet till staten, vilket ska uppmuntra inhemsk produktion av ren energi. Den reformkompromiss som nu ligger på bordet innebär större handlingsfrihet för varje EU-land än som var tanken från början.
Elmarknadsreformen ska nu godkännas av medlemsländerna, Rådet och EU-parlamentet.
Nyan har på ledarplats tidigare reflekterat över möjligheten att driva frågan om att göra Åland till en egen elpriszon – och senast i fredags tog Michael Hancock upp den annalkande pristoppen, samt föreslog att billig el från exploatörerna av havsbaserad vindkraft kan vara ett lika lämpligt betalmedel som rena pengar.
Ett tweakat CfD för Åland med andra ord. Det vore förstås en byråkratisk utopi, en risk och en möjlighet – och väldigt åländskt.
Men först behöver det i så fall byggas vindkraft. Om detta behöver inte bara ålänningarna övertygas utan också vindkraftsaktörerna själva. Investeringskostnaderna har ökat kraftigt med ränteuppgången, men frågan om vad de faktiskt kan få betalt för elen är lika akut. I dag når inte priserna upp till den nivå de havsbaserade projekten behöver. Förra året låg de nordiska elpriserna 8 cent/kWh lägre än 2022. Det är en minskning med 55 procent. Över 5 procent av tiden i både Finland och Sverige hade dessutom minuspriser.
Det blir osäkrare att räkna hem nya produktionsanläggningar. Det gäller alla energislag, men särskilt mastodontprojekt med delvis oprövad teknik.
Havsbaserad vindkraft kräver alltså dyrare el.
Lägg därtill skiftande signaler från statligt håll och ökande hopp om småskalig kärnkraft. Bara den svenska regeringen har en växande hög, i dag ett tjugotal, ansökningar om havsbaserad vindkraftsparker på bordet och har endast gett avslag på två. Men även formellt godkända projekt verkar hamna i långbänk.
De allra senaste ansökningarna, inkomna förra månaden, är ett projekt som ska ligga fem mil öster om Gävle och omfattar ett område lika stort som Norra Åland. Det norska vindkraftsbolaget Deep Wind Offshore har döpt det till Olof Skötkonung. Söderut, nära upplandskusten har svenska börsbolaget Eolus lämnat in ansökan om att få bygga projektet Najaderna med 67 fullstora kraftverk.
Gott om inmutningar nära Åland alltså.
Vad som till sist byggs är något helt annat.
