2018: Kökarborna säger tydligt att ”Kökar skall ha rätt att förbli en egen kommun så länge man vill det”.2026: Desillusionerade av andras misslyckade försök till frivilliga samgångar lyfter Kökar åter idén om en enda åländsk kommun. Ser vi början till slutet på primär-kommunpatriotismen?
För åtta år sen, i ett virrvarr av kommunutredningar, informationsmöten och insändare, så genomförde Kökars kommun en enkät bland sina invånare. Då framkom att den absoluta majoriteten (75 av 78 deltagare) ville förbli en egen kommun ”så länge man vill det”.
I ett brev till landskapsregeringen i juli i år skriver Kökar kommunfullmäktige att man nu är beredda att ”konstruktivt medverka och utse sina representanter till den utvärderingsgrupp som ska tillsättas”. Kommunens hållning är att Åland ska vara en enda kommun.
I maj 2018 lämnade alla kommuner in utlåtanden på landskapsregeringens dåvarande lagförslag till kommunstrukturreform. Reformens tanke var att Åland skulle bestå av fyra kommuner vid början av 2022. Förslaget fick lite ros – och mycket, mycket ris.
Bland risen fanns åsikter om att det skulle bli ekonomiskt sämre, att tidsramen var för snäv och att reformen kränker kommunernas självbestämmanderätt. Det fanns också farhågor om maktobalans och att skärgården skulle bli splittrad.
Mycket av samma detta kvarstår än idag, men den krassa ekonomiska och praktiska verkligheten är desto bistrare. Det finns nu en irritation bland vissa kommuner att landskapsregeringen inte redan agerat mer kraftfullt.
– Ingen har tagit itu med detta från högre makt, sade Lumparlands kommundirektör Mattias Jansryd till Nyan i juni.
Lumparlands pengar var egentligen redan slut i december 2024. Nu lever man på lån. Kommunens försök till frivillig samgång med andra har fallit platt – och avskräckt andra kommuner från att pröva detsamma. Som det heter i Kökars skrivelse till landskapet:
”Aktuella erfarenheter från motsvarande processer på Åland visar att frivilliga initiativ mellan enskilda kommuner är mycket svåra att realisera.”
Det är då intressant att spola tillbaka bandet igen – till seminariet om kommunreform som hölls 2017.
”Bästa resultatet i en kommunsammanslagning når man genom frivillighet.”
Det konstaterade Kristina Wikberg och Mats Nylund från Finlands kommunförbund då. Nylund, som själv härstammar från Pedersöre, som gjorde en kommunfusion 1977, tycker 40 år senare att det finns en kommunidentitet kvar.
”Vi är fortfarande pedersörebor, essebor och purmobor.”
Kanske frivillighet kan förverkligas först i samband med en viss nedslagenhet? På Kökars skrivelse låter det som att man idag är just ofrivilligt frivilliga.
Kommunförbundet har låtit forska kring livet efter en kommunsammanslagning.
Enligt deras forskning krävs det tre kommunalval, alltså 12 år, innan man inte längre är en primärkommunpatriot.
Kanske vi bara behöver vänta fyra år till. Då kanske vilja och verklighet går ihop.
