Stellan Egeland (Ob) ställer inte upp i nästa lagtingsval. Vad innebär det för framtida diskussioner i värderingsfrågor?
En kuriöst underrapporterad nyhet nådde Åland i förra veckan: den om att siffrorna för familjevåld eller våld i nära relationer på Åland på ett år nästan fördubblats. Inga ledarskribenter eller politiker gick i taket, eftersom anledningen till ökningen bara berodde på att de polisiära definitionerna för familjevåld ändrats.
Kommissarie Christoffer Ahlfors redde ut saken i Ålands radio: numera kan också ärekränkning, brott mot kommunikationsfrid, skadegörelse och betalningsmedelsbedrägeri bokföras som våld i nära relationer – som i 80 procent av fallen förra året begicks mot kvinnor.
Allmänheten kunde sålunda andas ut: det var inte så att åländska män plötsligt fysiskt börjat misshandla sina partners dubbelt så ofta från det ena året till det andra – bara att kvinnovåld sker på ännu fler sätt än man tidigare registrerat …
Kanske borde denna dystra slutsats dock föranleda en allmän diskussion om jämställdhetsvärderingar i Finland och på Åland?
För det är ett faktum att Finland ligger i topp i EU-statistiken vad gäller våld mot kvinnor. Även om en förklaringsmodell är att finländska kvinnor kulturellt har lättare att anmäla övergrepp borde rimligen detta gälla även svenska kvinnor – ändå är våldet mot kvinnor dubbelt så frekvent i nära relationer i Finland som i broderlandet i väst.
Man kunde därför hävda att det är något rejält på tok med våra värderingar. Det kunde vara värt att diskutera de destruktiva strukturer som reducerar kvinnor till sexualiserade villebråd i såväl populärkultur som på de sociala medierna och i till sist i verkligheten, och om de emotionellt stympade män som blir deras angripare, våldtäktsmän, banemän. Det är här vi kunde sluta nöja oss med att säga att tja, finnar super och spöar frugan när vettet runnit bort, och i stället fråga: men VARFÖR?
En åländsk politiker som gärna velat diskutera värderingar men till sist tröttnat är Stellan Egeland (Ob). Det berättar han om i en intervju i tidningen Åland den 26 augusti, där han meddelar att han inte ställer upp för omval om ett år. För trots de 585 personliga rösterna han fick i det senaste lagstingsvalet upplever han det som trögt att få gehör för sina åsikter beträffande just värderingar, inte minst i jämställdhetsfrågor.
Och man måste ge honom rätt i att det är beklagligt att diskussionen i denna och besläktade frågor kring könsmakt och identitetspolitik blivit urvattnad och ytlig. Hans personliga ståndpunkt, åtminstone som han uttrycker den i tidningsintervjun, verkar också vara fullt legitim:
”För mig är det fullkomligt naturligt att jämställdhet handlar om att behandla alla människor lika. Om man försöker kompensera för olika grupper är det inte jämställdhet längre, då är det ojämställdhet.”
Som sagt, fullt legitim som åsikt, om än inte invändningsfri. Men god som utgångspunkt för en genuint intressant debatt om värderingar. Som: om ojämställdhet trots allt råder (som i fallet med finländska och åländska mäns våld mot kvinnor), borde inte kompensatoriska åtgärder vara fullt naturliga? Och kunde inte samma sanning gälla även för de förlegade könsrollsmönster som forskare pekar ut som möjliga orsaker till våldet?
Fast, säger då andra sidan, vem bestämmer vilka könsroller som är ”förlegade”, och på vilka grunder?
Och så vidare. Plötsligt har man ett berikande, fördjupande samtal.
Kanske kan Egelands reträtt tjäna som ett varnande exempel för andra som engagerar sig i värderingsfrågor: tala varsamt och med mindre svärta. För problemet har möjligen varit Egelands tonfall, vilket han också själv är inne på i intervjun: ”Jag vet inte om jag har lyckats hålla mig på saklig nivå utan att härja för mycket.”
Sant. Det har funnits en anstrykning av oförsonlighet i många av hans anföranden i frågor om klimat, invandring och just jämställdhet som gjort det svårt för hans meningsmotståndare att bemöta honom på annat än liknande vis: blåser man alltför hetsigt till batalj ska man inte bli förvånad om man sedan hamnar i slagsmål. Den hårda klangen reducerar alltför ofta hans röst till en hundvissla.
Det är nog lite synd, för antagligen skulle Stellan Egeland bli förvånad över hur många politiker och väljare det finns på andra politiska kanter som faktiskt delar hans skepsis till, till exempel, den rådande ”politiskt korrekta” identitetspolitiken. Är det rimligt att transitionerade våldtäktsmän ska kunna sitta av sina straff på kvinnofängelser? Att manliga idrottare som bytt kön ska kunna vända upp och ner på hela den kvinnliga idrottsvärlden? Och vad händer med kvinnokampen när det är upp till var och en att avgöra vilket kön man för tillfället vill tillhöra?
Det vore tråkigt om Egelands sorti blir slutet för lagtingsdebatter i värderingsfrågor. De behöver bara föras vänligare, mindre tvärsäkert och mer respektfullt.
