Coolcation är ett hån mot klimatkrisen, skriver Hufvudstadsbladets Mikael Sjövall. Men det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det måste gå att se fördelarna med svala somrar samtidigt som man inser allvaret i klimatkrisen.
Coolcation, alltså att semestra på platser med ett svalt klimat, är ett omstritt begrepp. Senast aktualiserades diskussionen när president Stubb under sitt Ålandsbesök valde att lyfta klimatet som en fördel för turismen på Åland. Även Visit Ålands vd Noora Löfström har lyft fram klimatet som en konkurrensfördel:
”Coolcation är en möjlighet. Klimatförändringen kommer sannolikt att påverka människors resvanor allt mer. Vi följer med de internationella trenderna och vill säkerställa att Åland är redo för tillväxt”, skrev Löfström i en krönika i tidningen Åland i somras.
Till och med National Geographic listade i somras de sju bästa coolcation-platserna, där Finland, Norge, Island och Polen marknadsförs. Enligt en undersökning från 2025 som presenterades i samma National Geographic-artikel prioriterade 80 procent av respondenterna ”behagligt väder” när de valde sina resmål. 2026 ser turismen i Sverige ut att gå mot en rekordsommar, delvis tack vare att människor har fått upp ögonen för det ljumma klimatet enligt Visit Swedens vd Susanne Andersson.
Att marknadsföra svala semesterorter är däremot inte oomstritt. Nya Ålands ledarsida har tidigare påpekat att kopplingen mellan klimatkrisens förödande effekter och ”möjligheten att ta andelar på turistmarknaden” är rätt osmaklig. Precis samma koppling gjorde Hufvudstadsbladets Mikael Sjövall i förra veckan: ”Den enes död är den andres bröd. En del cyniska aktörer i vårt land ser extremhettan som en lukrativ affärsmöjlighet för den finska turismindustrin.”
Och visst är det lätt att hålla med om att värmeböljor i Sydeuropa som räknas i människoliv och lidande inte främst bör ses som en möjlighet. Orsakerna till behovet av coolcation är otvivelaktigt problematiska. Å andra sidan behöver dessa två inte utesluta varandra. Man kan se klimatkrisens förödelse och även tycka att det är rimligt med människor som vill resa till platser med ”behagligt väder”.
En av invändningarna mot coolcation är att man uppmuntrar till resande som i sin tur snabbar på klimatkrisen. Också det en helt rimlig iakttagelse. Men knappast är det helt nya grupper som väljer att resa norrut. Knappast väljer man mellan att åka till Norrland eller att stanna hemma. Och kanske blir resan norrut till och med kortare än alternativet. För många nordbor blir det i alla fall så. Om en vecka på Mallorca blir en vecka i Rovaniemi leder det (troligtvis) till lägre klimatpåverkan (eftersom man faktiskt kan ta tåg i stället för flyg) och mer intäkter för Finland. För många som har börjat upptäcka vad så kallad hemester har att erbjuda blir en vecka vid hotellpoolen faktiskt ganska tråkig i jämförelse.
Det finns också ett visst mått av dubbelmoral i fördömandet av den svala semestern. För fortsättningsvis lockas finländare att resa till varmare platser med bilder på sandstränder, hotell med massiva poolområden eller storslagen natur. Efter Sverige och Estland är finländarnas favoritdestinationer Grekland, Spanien, Italien, Cypern och Turkiet. Är ambitionen att minska resandets andel av de fossila utsläppen så bör man nog sopa framför egen dörr först. Och för klimatet som helhet gör det knappast någon större skillnad om en amerikansk turist flyger till Lofoten eller Rio de Janeiro.
Det ska också tilläggas att de som är mest kritiska till coolcation knappast är de som åker på en långweekend till den spanska solkusten. Men insatserna som läggs på att debattera det här begreppet kunde mycket väl läggas på att problematisera det finländska resandet i högre utsträckning.
Däremot uppstår andra problem med att marknadsföra Norden som turistdestination till nya målgrupper: ett av dem är överexploatering. De senaste åren har vi kunnat läsa om protester mot turismen i flera europeiska städer, bland annat i Italien och Spanien. Alltför många människor på en liten yta ställer till det för lokalbor med vardagsliv att leva. Liknande protester finns också redan på våra breddgrader. I just Lofoten har delar av lokalbefolkningen redan i flera år protesterat mot den växande turismen. I Lofoten har kritiken handlat om att det inte finns tillräcklig infrastruktur vilket skapar slitage på naturen och förstås irritation bland ortsborna. Ett annat exempel är Gotland där vattenförsörjningen blir allt svårare – delvis på grund av befolkningsökningen under sommarmånaderna.
Sådant bör man också ta i beaktande när nya arenor öppnar sig. Är vi faktiskt redo och villiga att, om folk får upp ögonen för just Åland, ha en ökad turism? Nu blir Åland knappast Lofoten inom en snar framtid, men om man tror på coolcation som trend är det i alla fall frågor att fundera på.
En möjlighet är att en ökad turism skulle kunna bidra till bättre lokala miljö- och klimatåtgärder här. Om turismen får större samhällsekonomisk betydelse så måste också rimligen incitamenten för att göra den så bra som möjligt öka. För den som har vant sig med att semestra vid något av de stora haven med klart blått vatten lockar knappast Östersjöns algsörja. Den som kommer till Finland för att vandra vill inte mötas av stora kalhyggen längs lederna.
Den främsta invändningen mot coolcation är sättet man pratar om den. Där är det svårt att ha invändningar. Klimatkrisen är en kris och inte en möjlighet. Men det är å andra sidan lätt för de som bor i ett lite snällare värmeklimat att ondgöra sig över att människors vilja att resa, och dessutom välja resmål på grund av klimatet. Speciellt eftersom den nordiska traditionen är exakt den samma.
Coolcation ska inte ses som en möjlighet, däremot kan det bli en realitet. Då gäller det också att se till att något gott följer med utvecklingen.
