Närdemokrati är en fin tanke, men vad måste den innehålla för att faktiskt vara betydelsefull?
Demokrati är bäst lokal. När beslut fattas nära de som berörs kan flera engagera sig i samhällets framtid. I små samhällen kan en levande demokratisk kultur motverka politisk apati och soffliggande. Politiska motståndare som träffas till vardags hatar inte varandra. Så är det åtminstone i teorin. I den teorin är Ålands små kommuner demokratiska skattkistor. Där skulle en förankrad demokrati kunna visa vägar fram ut ur nutidens trötthet och polarisering.
I praktiken håller de åländska kommunerna på att förlora rätten att besluta om det som är viktigt för invånarna. Det handlar om pengar. Kan inte kommunerna betala för det som den lokala demokratin ska fatta beslut om blir det inget kvar som spelar någon politisk roll. Socialvården är redan sammanslagen till KST. Den nuvarande regeringen har ställt frågan om kommunerna har råd med äldrevård. Det är redan uppenbart att svaret är nej, åtminstone för de minsta kommunerna. Där ryker alltså, kanske, ännu en fråga för kommunpolitiken. Dessutom utreds nu en minskning av rätten till barndagvård.
Vart det tar vägen med barndagvården och äldrevården är oklart, inte minst för att alla partier inte är ense internt. Det som är uppenbart är att om allt det här blir verklighet finns inte många rader i kommunbudgetarna kvar att utöva någon lokal demokrati om. Kommunsammanslagningar är en politisk surdeg som den åländska demokratin hittills varit långt från att kunna baka ut. Nu visar det sig att det som kommunerna fattar beslut om istället kan slås samman i allt högre grad. Det kan göras både av politiker och tjänstemän. Det innebär att kommunerna skulle bli allt tommare politiska skal.
Det skulle så klart kunna vara annorlunda. Det skulle kräva att kommunerna fick ekonomiska medel att åtminstone kunna vara med i driften av skola, äldrevård och kanske till och med socialvård. Det skulle kunna innebära att små enheter med stark förankring i lokalsamhället skulle kunna sköta det som är viktigt för medborgarna. Det skulle alltså betyda höga skattehöjningar och stora överföringar av pengar från större till mindre kommuner. Det skulle kräva de största förändringarna av åländsk offentlig sektor i modern tid.
Ivern för skattehöjningar och en ny lagstiftning om kommunernas inbördes relationer verkar ändå låg bland de som politiskt försvarar det nuvarande systemet med många små kommuner. Frågan om hur länge det politiskt lönar sig att säga nej till alla sammanslagningar har nu fått ett nytt innehåll: Hur länge lönar det sig politiskt att säga nej till alla kommunsammanslagningar medan allt det viktiga som kommunerna gör slås samman ändå?
Det är klart att kommunsammanslagningar utan kommunsammanslagningar är demokratiskt tveksamt. Det finns inget beslut om att Ålands kommuner ska slås ihop. Det är antagligen politiskt omöjligt även i nästa val, och valet efter det. Vad som finns är istället olika förslag som tillsammans gör att kommunernas verksamheter slås ihop. Det är, å ena sidan, ohederligt.
Å andra sidan är det heller inte särskilt hederligt att låtsas som om kommunernas verksamheter kan fortsätta bedrivas med, i minsta fall, några hundra skattebetalande. Sett så här är det att ta ett modigt ansvar att föreslå sammanslagningar av verksamheterna när det nu inte går att slå samman kommunerna. Det måste ändå hända, men risken är att den som genomför någonting i stil med KST för andra verksamheter anklagas för just odemokratisk ohederlighet.
I ärlighetens namn – hur är det med det engagemanget för den mycket lokala åländska demokratin i verkligheten? Går det hand i hand med idéer om hur den ska fungera ekonomiskt? Demokrati måste i så fall betyda ökad lokal kontroll över högre skatter.
