Något skaver i VIS-upphandlingen
Ett nytt vårdinformationssystem är nödvändigt. Det är ingen vits att låtsas om något annat. Det gamla systemet dömdes ut redan 2012 och nya EU-direktiv om datasäkerhet gör det omöjligt att fortsätta som idag.
Med det sagt så finns frågor om upphandlingen som skaver. Varför måste det bli så dyrt? Måste det bli just det här systemet? Och måste det vara så bråttom?
Totalsumman över en tioårsperiod blir 50 miljoner euro. I det ingår priset för själva systemet, ungefär 10 miljoner, och en årlig driftskostnad på ungefär 4 miljoner euro. Det är en rejäl kostnadsökning som sist och slutligen kan drabba vårdtagarna på Åland eftersom tanken är att ÅHS förväntas spara in ”mellanskillnaden”.
Tidspressen är kopplad till EU-pengar. En förutsättning för att få knappt fem miljoner euro ur EU:s resiliensfond är att åtminstone delar av systemet används i slutet av nästa år.
Det finns en rastlöshet bland politikerna. Upphandlingen har pågått sedan 2018 och i lagtingsdebatten i fredags erkände många lagtingsledamöter att situationen inte är ideal. Men ibland måste man bara fatta beslut för att komma framåt.
Det är lätt att förstå resonemanget. Men när det handlar om så stora summor pengar måste det finnas utrymme för både reflektion och kritik.
En varningsflagga är själva upphandlingen, som resulterade i bara en anbudsgivare: Cambio. Att bara en aktör är villig att ta sig an uppdraget gör det svårt att veta om priset alls är konkurrenskraftigt. Speciellt eftersom andra, lägre, siffror har lagts fram (bland annat av S-lagtingsledamoten Mogens Lindén).
Dessutom finns vissa frågetecken kring själva leverantören. Nio svenska regioner som har beställt ett liknande system från Cambio har drabbats av förseningar. Än mer anmärkningsvärt är att kraven för upphandlingen i de fallen ändrades eftersom leverantören inte kunde uppfylla det man hade kommit överens om.
Den som kan sin åländska it-historia minns hur det gick när Åda skulle upphandla ett it-system för löne- och personaladministration. Det slutade med att upphandlingen ändrades i efterhand eftersom Abilita (som vann) inte kunde leverera enligt avtalet. Att ändra i ett antaget anbud får man inte göra eftersom det ändrar förutsättningarna för alla som var med och bjöd på projektet, vilket både tingsrätten och hovrätten slog fast.
Hur har ÅHS och landskapet bedömt risken i det här fallet? Vad händer om samma sak händer igen?
En annan varningsflagga är kommunernas avvaktande inställning. För att få de där EU-pengarna måste systemet gynna fler än bara ÅHS. Så är också tanken, att kommunerna ska kunna köpa in delar som kan användas i bland annat äldreomsorgen och KST. Men eftersom det i nuläget inte finns ett slutpris för kommunerna så är det svårt att veta hur många som anser sig ha råd att vara med, enligt Arne Selander som leder en kommunal arbetsgrupp (se dagens tidning).
Om inte minst 80 procent ansluter går Åland ändå miste om EU-pengarna.
Frågan är om den åländska särarten delvis har skapat det här problemet. Eftersom våra behov är så specifika (komplicerade system på svenska som ska synka med andra finska system) så krävs speciallösningar. Då blir det genast dyrt. Den naturliga frågan blir då: går det att göra avkall på något av kraven för att få ner kostnaderna?
Det är enkelt att vara extra försiktig och ännu enklare att vara efterklok. Men att skynda sig fram genom en stor upphandling trots att politikerna är oeniga har Åland provat förr. Och det brukar sällan sluta särskilt bra.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
