Vaddå?!? Jag avundsjuk på dem som har stuga vid strandkanten? Nänä. Skulle aldrig falla mig in! Sitta där och glo på våg på våg som mot strandens stenar slå. Nej, det är taggiga buskar och vass, skarvar som skiter, gråhägrar som skriker, tärnor som hugger folk i huvudet, huggorm som slingrar i vattnet, bryggor som isen sliter sönder samt sist och slutligen blåst, kalla vindar, året om.
Nej, tacka vet jag skogsbrynet. Har du stugan uppe på land kan du njuta lä i solen, se på ekorrar, korpar, bofink och en flitig myra som bär hem ett barr till stacken. Här finns blåbär och trattisar. Och grannar — jättebra att ha om man glömt köpa potatismjöl till blåbärspajen. Man kan faktiskt sitta jättelänge på verandan i skogsbrynet och bara njuta av vinden i tallkronan, fjärilar, svartvita flugsnappare, böljande gräs, blåklockor och ett och annat skuttande rådjur.
Förr i tiden byggde folk uppe på land. Visst. Det finns en orsak till det. Den isande vinden. Man skulle ha en skog mellan vattnet och huset. Självklart. Sedan kunde man vid de fåtalet heta sommardagarna lätt ta sig ner till vattnet för ett svalkande dopp. Eller kanske ännu oftare — mattvätt.
Nu står stuga vid stuga utmed stränderna. I oväntad hög utsträckning gapar de tomma, också på lördagar i juli. Runt dem sätts staket och stora skyltar med ”PRIVAT OMRÅDE” – gå nära och du är dödens lammunge.
Folk ärver farmors och morfars stugor och så har man villa i stan och småningom tillkommer bryggor, båtar, bastur, gäststugor och husbil. Bekvämt ska det vara med vatten och avlopp, el och kyl och tvättmaskin. För att ha råd med allt detta måste man jobba extra mycket. Så far man som en skottspole mellan stugorna för små och större reparationer. All övrig tid går åt till gräsklippning.
Nej, skogsbrynet är bara bäst. Där är det varmt och skönt i solen. Där kan man knyta upp en hängmatta under två tallar. Lägga sig ner och skåda på en ek som växer. Det lär ta 300 år innan den är fullvuxen, sedan står den 300 år, sedan dör den under 300 år …
Där slipper man de kalla vindarna och det där evinnerliga tjatet om våg på våg som mot strandens stenar slå …
