Att kalla fallet med idrottstränaren som i torsdags dömdes för sexbrott mot barn för olustigt är en underdrift. Ett antal olika frågeställningar uppstår efter domen. Låt oss gå igenom dem.
En man viger sitt liv åt att ideellt träna idrottsutövande ungdomar. Dock inte i grupper, det tycker han blir för ytligt. Han föredrar att koncentrera sig på ett mindre antal individer.
Under fem decennier lägger han ner en stor del av sin fritid på detta. År efter år deltar han som obetald funktionär, hjälper till vid tävlingarna på tusen olika sätt, ställer upp och skjutsar och hämtar, peppar. Han kallas ”eldsjäl”. Han prisas och hyllas för sitt engagemang. Han tränar generationer av pojkar. Tränar dem och masserar dem.
Han masserar, han masserar och han masserar. Inget träningspass tycks komplett utan massage.
Massagen utövas ofta i hans hem, på tu man hand.
Det är viktigt att pojkarna är nakna.
Han masserar dem särskilt i ljumskarna.
En granskning som Nyan genomförde i våras visar att denna mannens förkärlek för intim massage i hemmiljö inte passerat obemärkt genom åren. I idrottskretsar har det skvallrats om hans beteende under nästan hela hans karriär. Den röda tråden i skvallret är just knådandet av känsliga kroppsdelar men det finns även (obekräftade) historier om annat: porrfilmsvisningar, kramar och pussar … Många tycks ha undrat, och oroat sig. ”Honom ska du akta dig för” har varit en vanlig varning till nykomlingar i den åländska idrottsvärlden.
År 2021 åtalas han. Han hade masserat en 14-årig naken pojke och sedan hjälpt honom att duscha. Brottsrubriceringen är sexuellt utnyttjande av barn. Han frias, eftersom rätten inte anser det styrkt att massagen varit av ”sexuell natur”.
I mars i år åtalas han igen. Nu är rubriceringen allvarligare: sexuellt övergrepp mot barn, med ett maxstraff på sex års fängelse.
De bakomliggande situationerna har varit desamma: nakenmassage hemma hos honom. Åklagaren gör gällande att den vid tillfället 73-årige idrottstränaren vidrört de två 14–16-åriga målsägandes könsorgan på sexuella vis. Trätt på pojkarna kondomer. Fotograferat dem. Kysst dem på kinden eller möjligen munnen.
Mannen vidgår det mesta som läggs honom till last men menar att han bara agerat ”sexualuppfostrare”. Själv är han ”asexuell”, säger han.
Så till sist, efter 40 år av ljumskmassage av unga pojkar på en brits i hans vardagsrum, dömdes mannen i torsdags till ett års villkorligt fängelse.
Domen väcker många frågor.
Är detta toppen på det berömda isberget? Många som kommit i kontakt med fallet inom det rättsvårdande systemet har oroat sig för just detta. Vad har hänt under alla dessa år? Hur många män på Åland går runt med giftiga minnen från sin ungdoms idrottskarriär? Kommer domen utlösa en flodvåg av hitt-intills undertryckta berättelser?
Eller, omvänt: om ingenting följer på detta, innebär det att inget har hänt? De unga målsägande i de två rättegångarna har ju trots allt bagatelliserat mannens beteende eller rent av sagt att de inte upplever att de alls utsatts för övergrepp? Men detta är i sin tur det infernaliska: experter på denna typ av brott menar dels att offrens förnekelseskam kan vara betydande, dels att förövarnas metod just är att normalisera sitt beteende och sedan gradvis utvidga det, som ett sexuellt gaslightande tills våldtäkten är ett faktum. Så går grooming till.
Kanske förstår inte ens förövaren själv vad han gör?
Fler frågor: om offren inte begripit och för-övaren varit förslagen eller helt saknat självinsikt, varför i herrans namn har inte idrotts-Åland gått till polisen eller startat en formell utredning? Varningarna har ju varit legio sedan åttiotalet? Nyans granskning visade bland annat att ingen i mannens del av idrottsrörelsen kan hävda att de varit ovetande om snacket. Vilka märkliga mekanismer har lett till denna underlåtelse att ta saken vidare? Att mannens beteende varit uppseendeväckande nog visas ju av att när vuxna utanför idrotten fått höra vad som pågått har de gått till polisen – i fallet där mannen nu döms handlar det om en skolhälsovårdare som slagit larm.
Har mannen lyckats grooma den åländska idrottsrörelsen? Eller har det hela tiden funnits de som obestridligen vetat – men tigit?
Till sist, domen. Rätten anser att åklagarens gärningsbeskrivning är bevisad. Mannen har i tydligt sexuellt syfte tagit tag i de unga pojkarnas privata delar, han har manipulerat dem, haft sin tränargärning som ”täckmantel” enligt domen. Varför får han bara ett års – villkorligt! – fängelse för ett brott där maxstraffet är sex år? Och varför väljer man att inte med ett ord förklara resonemanget bakom den straffmätningen? Domstolen skriver bara: ”Straffets längd ska stå i rättvist förhållande till brottens skadlighet och farlighet”.
Betyder det att rätten anser att det inte är så ”skadligt och farligt” för en 14-årig pojke att en 73-årig man, som han står i en beroende-ställning till, förmår honom att klä av sig naken, trär på honom en kondom och kommer med erbjudanden om sexuella tjänster jämförbara med samlag?
Hade rätten gjort samma bedömning om målsäganden varit en 14-åriga flicka? Eller anses unga pojkar vara mera med på noterna?
Många frågor, få svar. Fallet med idrottstränaren i tingsrätten är, på många plan, skändligt.
