Matilda Saul i spalten: Resan är målet på grönsaksfärden
Nu är kronärtskockorna sådda och snart kommer små feta groddar att tränga sig upp ur jorden. Växa sig starka och kraftiga, vårdas under växtlampa och planteras ut i tid. Ge en otrolig skörd av välsmakande skockor och göra mig till den mest imponerande självhushållaren i världen.
Och så fort tjälen går ur backen ska jag börja klippa ner gamla växtrester i rabatterna (det råkade bli ogjort i höstas). Det ska ritas och planeras och bäst av allt, det ska beställas frön. Undrar om några av dahliaknölarna överlevt vintern i rabatten mot alla odds (de råkade bli kvarlämnade i höstas). Jag ska hugga på alla facebookannonser om hästskit och åka öriket runt för att gräva ur folks gödselstackar med stor entusiasm. Jordgubbslandet ska utökas och de små plantorna drivas under duk, för i år ska det bli en enorm skörd (det råkade bli missväxt i fjol nämligen). Ja, 2024 blir det bästa odlingsåret på länge, jag vet det.
Entusiasmen som vaknar i en när året är som mörkast jäser av inspiration och förväntningar, den är nästan lika stor som det totala ointresset som infinner sig i augusti. Augusti då alla drömmar dör i likgiltighetens träsk och man ser ut över sin insats och konstaterar att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Och att man inte har någon lust att göra något åt det. Men det gäller att förlåta sig själv och världen för att man är lat och misslyckas och det kan vara svårt men inte när det kommer till odling. Då är det förvånansvärt lätt och tar ungefär fyra månader. I februari är det totalt irrelevant att man föregående år spenderade sex månader på att vårda auberginesådder som beställts från Grekland, som växte glatt men vägrade sätta frukt. Eller att alla ärter fick mjöldagg och tomaterna dukade under i potatisbladmögel precis när de fått färg.
Jag tror att man måste veta vad man ska satsa på och noggrant sköta om det, begränsa sig och välja ut. Jag är fokuserad, effektiv och taggad. Just nu i alla fall. Och eftersom jag känner mig själv så har jag nu bestämt mig för att satsa på perenner och sånt som ger en tidig skörd. Bara odla sådant som jag vet att jag äter eller kan ge bort och som inte bara står och ger dåligt samvete.
Zucchinin är det första som ryker. Tre kvadratmeter grönkål var ytterligare en av många grova överskattningar av min kosthållning. Pumporna går väl bort eftersom jag fortfarande har frysen full av tråkig pumpasoppa. Sellerin får nog också utgå, ja man äter inte så mycket selleri som man tror att man ska göra. Inte heller rädisor eller rotselleri eller kålrabbi faller mig egentligen i smaken. Men man ska inte censurera sig i förväg heller, då blir det ju inget kvar.
Kanske handlar det mer om hopp och att inspirera sig själv när isregnet piskar och solen aldrig syns, snarare än att odla. Det är ju ändå resan som är målet.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
