För många av oss är det en bagatell att göra ett bankärende, boka en provtagningstid på vårdsajten eller kommunicera med hyresvärden. För andra är det en mardröm – som måste få ett slut.
Samtiden kokar våra grodor allt fortare, tills nuet för många blivit outhärdligt.
Lever man sitt liv från dag till dag märker man det inte alltid. Har man huvudet fullt med vardagliga bestyr glider de större trenderna diskret förbi i omkörningsfilen; man noterar dem bara vagt i ögonvrån – tills deras konsekvenser på något vis drabbar en personligen. Först då tittar man upp och tänker: men hur hamnade vi här?
Som det här med bankerna och åldringarna.
En 96-årig kvinna tar hjälp av sin son för att betala sina räkningar och utföra sina vardagliga ekonomiska bestyr. En dag fungerar inte längre hennes kort i bankomaten när sonen ska ta ut pengar åt henne. Sonen loggar in på hennes konto med hennes svenska BankID – hon får pensionen till sitt svenska konto – men finner ingen förklaring. Så tillsammans ringer de bankens kundtjänst. Och upptäcker att någon har kokat deras groda till mos.
Banken vill nämligen inte förklara varför kortet inte fungerar. De vill i stället veta vad kvinnan skulle använda de 65 euro till, som sonen försökt ta ut åt henne. När hon och sonen invänder att det rimligtvis inte kan angå banken vad hon gör med sina pengar följer de upp med ännu en fråga: var det kvinnan eller sonen som loggade in med hennes BankID för att kontrollera kortets giltighet?
Sonen svarar sanningsenligt att det var han: han hjälper sin mor dagligen med alla hennes digitala bestyr.
Banken spärrar omedelbart hennes BankID och vägrar öppna det igen förrän den 96-åriga rollatorbundna kvinnan, som de senaste fem åren bott på Åland, tar sig till Stockholm för att legitimera sig för en banktjänsteman. Innan så sker kommer hon inte åt sin pension, kan inte ta ut pengar eller betala sina räkningar.
Vi lyfter nu blicken från det enskilda, för problemet är generellt – och enormt.
Banker är kommersiella företag med en närmast oinskränkt makt över medborgarnas liv. Bankerna handhar deras pengar, förvaltar deras värdepapper, förmedlar deras betalningar, löner och pensioner och lånar dem pengar. Bankernas verksamhet regleras på olika vis genom lagstiftning som ger dem en ställning som liknar – eller rent av överträffar – myndigheter vad beträffar betydelse.
Och, som sagt, makt. Makt inte bara över medborgarnas ekonomi utan också, genom att utfärda sina särskilt sanktionerade elektroniska legitimationer, över hela deras liv. I Finland kallas dessa legitimationer nätbankskoder, i Sverige BankID. I hela EU låter de nationella myndigheterna numera bankerna sköta dessa legitimationsförfaranden, vars laglighet huvudsakligen vilar på Europaparlamentets och rådets förordningar (eIDAS, nr 910/2014 och GDPR 2016/679).
Och utan dessa digitala pass är man rökt.
Man kan inte kommunicera med tullen, polisen, posten eller skattemyndigheten (för även om man ringer måste man i något skede identifiera sig). Man är utestängd från kommuner, välfärdsområden och regioner vilket innebär att man inte kommer åt sina medicinrecept eller sina journaler. Man kan inte ens boka tid för provtagning.
Problemet växer som en cancer. Allt fler andra kommersiella privata företag kommunicerar numera bara med dem som kan identifiera sig elektroniskt: försäkringsbolag, energibolag, internetleverantörer, fastighetsvärdar … Listan kan göras oändlig. Man kan inte leva normalt utan fungerande nätbankskoder/BankID – vars regelsystem inte lever upp till ens de mest elementära krav på medborgartrygghet.
Återigen: hur hamnade vi här?
Det offentliga har tillåtit marknadsstyrda aktörer att skapa ett identifikationssystem vars obefintliga hänsynstagande till äldre människor aldrig skulle ha tillåtits om det varit just det offentliga sfären som utvecklat systemet (troligen finns det EU-lagstiftning som förbjuder dylik ålders- och funktionsdiskriminering). Men i och med att myndigheterna delegerat ansvaret till bankerna slipper de helt ifrån ansvaret. Kvar finns bara ett omänskligt godtycke, dikterat av privata profitintressen.
Det sitter en kvinna som undrar hur hon ska kunna handla mat nu. Det sitter en man som inte förstår varför han inte kan se på tv. Det finns ett par som inte längre kan skicka e-post till sina barnbarn. Det finns en fattigpensionär som inte vet att hon hotas av vräkning.
Överallt på Åland, i Norden, i hela EU sitter våra åldringar utestängda, hjälplösa och dumförklarade. Och det finns INGEN de kan vända sig till för att få hjälp, annat än till den digitala ättestupa de hjärtlösa kallar ”kundtjänst”. Helvetet är inte hett nog för dem som kokar sådana grodor.
Låt vår samtid bli en kulmen för detta. Låt oss samfällt kräva av finansinstitutionerna att de skyddar de digitalt skyddslösa. Låt oss, åtminstone på denna punkt, lagstifta och bötfälla bankerna till underkastelse, bot och bättring.
Vi är skyldiga våra gamla det.
