En ny rapport från Nordiska ministerrådet visar att också i vår förment upplysta del av världen kan forskare och sakkunniga råka illa ut när de delar med sig av sin expertis. I synnerhet om de arbetar med jämställdhetsfrågor.
Stackars Sebastian Tynkkynen (Sannf) blev nyligen nekad inresetillstånd till Storbritannien. Han beklagar sig för Yle att han under hela sin karriär ”försvarat våra flickor och kvinnor mot de hot som massinvandring innebär”, och angriper förre brittiske premiärministern Keir Starmer för att betrakta den sortens försvar av flickor och kvinnor som ”hatpropaganda”. (Starmer utlovade redan då han tillträdde hårdare tag för att minska invandringen, och lyckades också. Han har just ersatts av Andy Burnham, som synbarligen tänker fortsätta på samma linje – Sebastian Tynkkynen borde snarare applådera).
”Våra flickor och kvinnor” – som om de talade om boskap i stället för fria fullvärdiga människor. I en ledare i Nya Åland nyligen punkterade kollegan Matilda Johansson förtjänstfullt myten om att lägre invandring gör kvinnor tryggare: statistiskt begås fler våldsbrott mot kvinnor i Finland än i andra länder, trots en rekordlåg invandring. Det är allra främst ”våra pojkar och män” som utmärker sig, och varken Sannfinländarna eller deras motsvarigheter på Åland Obunden samling tycks ha särskilt mycket att säga om det.
Det handlar om anti-genusmotstånd, och motstånd mot jämställdhet i bred bemärkelse. En ny undersökning från Nordiska ministerrådet visar att satsningar på jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och HBTQI-rättigheter attackeras och undermineras allt mer också i Norden, på ett sätt som enligt rapporten ofta är koordinerat och välfinansierat.
Undersökningen genomfördes online och riktade sig till myndigheter, organisationer i civilsamhället samt enskilda akademiker som arbetar med jämställdhet i alla nordiska länder, inklusive Åland och Grönland. 88 svar kom in.
”Baserat på resultaten från denna undersökning är motståndet mot jämställdhetsarbete utbrett och tar ofta formen av trakasserier och hot”, skriver Nordiska ministerrådet, och nämner hot om rättsliga åtgärder, doxing och försök att misskreditera expertis inom jämställdhet som exempel. (Doxing är att obehörigt sprida personlig eller känslig information online med avsikt att skada en person).
Författarna skriver att anti-genusmotståndarna gärna hänvisar till sunt förnuft, yttrandefrihet och familjevärderingar i sin argumentation. Ett återkommande påstående är exempelvis att jämställdhetsarbete gynnar flickor och kvinnor på bekostnad av pojkar och män.
”Att motverka anti-genusmotstånd kräver samordnade samhälls- och institutionella strategier. Det är viktigt att inse att anti-genusgrupper ofta ramar in opposition som sunt förnuft eller grundade i familjevärderingar, yttrandefrihet eller religionsfrihet, till exempel, samtidigt som de framställer intersektionell jämställdhetsförespråkande som radikalt, och utveckla alternativa narrativ för att utmana dessa feltolkningar”, skriver författarna.
Intersektionell jämställdhet handlar om att fånga upp alla identiteter som en enskild människa kan ha samtidigt, i stället för att rangordna dem. Blev du diskriminerad för att du är kvinna? Eller för att du är fattig/utlänning/funktionshindrad, eller en eller flera av de sakerna på en gång? Lycka till med att bena ut exakt varför du blev trakasserad, förminskad eller ignorerad vid det ena eller andra tillfället.
Intersektionell jämställdhet borde alltså inte vara radikalt, inte för den som på riktigt tror på demokrati, allas lika värde och allas rätt att delta i den offentliga debatten och arbeta fritt utan trakasserier. Men säg det till exempelvis vår social- och hälsovårdsminister Wille Rydman (Sannf), som tidigare i somras ville stryka i social- och hälsovårdorganisationernas (Stea) redan reducerade stöd på ett sätt som slog extra hårt mot de aktörer som stöder invandrare och sexuella minoriteter. Stiftelsen Huoltaja-säätiö, som arbetar med socialvård, har lämnat in ett klagomål till justitiekanslern, med motiveringen att Wille Rydmans beslut strider mot god förvaltning, forskningsfinansiering som baserar sig på kollegial bedömning och likabehandling av sökande. Ytterligare ett annat exempel på hur sakkunniga och forskare blir överkörda av populistpolitiker som anser sig veta bättre, och det återstår att se om statsminister Petteri Orpo (Saml) har ryggrad att sätta sin minister på plats.
För kloka människor gäller två saker: att stödja, respektera och lyssna på de som vet vad de talar om, och att rösta bort de inskränkta och okunniga.
