Det finns mycket att skriva om IFK Mariehamns herrlags katastrofala inledning på årets säsong. Men frågan är om resultatet under säsongsinledningen egentligen är oväntad eller om det bara är så att verkligheten har kommit ikapp klubben.
Efter en stabil fjolårssäsong och en lovande försäsong var det många IFK-tyckare som hade stora förhoppningar på årets säsong inför ligapremiären.
Men när tävlingsmatcherna väl drog i gång försvann optimismen snabbt. Det som såg lovande ut under försäsongen har inte omsatts i resultat när det verkligen gäller. Truppen som på papperet såg intressant ut har inte fått ut sin potential i skarpt läge. Fyra poäng på nio matcher talar sitt tydliga språk. IFK Mariehamn har fastnat i en negativ spiral som väcker frågor långt bortom det som sker under 90 minuter på planen.
För att förstå situationen räcker det inte med att analysera försvarsmisstag, uteblivna mål eller enskilda spelarinsatser. Problemen är större än så.
Det går att dela in IFK Mariehamns nuvarande kris i fyra delar: förväntningar, ekonomi, intresse och försiktighet.
Efter fjolårets relativt stabila säsong och en försäsong som gav flera positiva signaler höjdes även förväntningarna. Många såg framför sig ett IFK som åtminstone skulle kunna etablera sig på den övre halvan av tabellen eller undvika en tidig bottenstrid. När verkligheten sedan blivit en helt annan har besvikelsen blivit desto större.
Publiksiffror, engagemang och synlighet är avgörande för en klubb av IFK:s storlek. Den mest talande bilden av IFK Mariehamns nuvarande tillstånd hittar man inte i tabellen utan på WHA. I dag är WHA en plats där tystnaden är talande. Ljudet från läktaren kommer främst från de tillresta supportrarna och det räcker med tio bortasupportrar för att överrösta hemmapubliken.
Det handlar inte bara om publiksnittet som de senaste tio åren legat på runt 1 200 personer. Det handlar om en supporterkultur som gradvis tunnats ut, där engagemanget inte är lika självklart. En läktare utan sång och hejarop gör det ännu svårare för ett pressat lag att hitta någon form av lyft.
Sedan kommer vi till den ekonomiska realiteten. IFK Mariehamns sportsliga prestationer måste också sättas i relation till klubbens ekonomiska verklighet. Med en spelarbudget på omkring 515 000 euro har klubben den minsta spelarbudgeten i hela Veikkausliiga. HJK satsar fem gånger mer på sin trupp och KuPS mer än tre gånger så mycket.
Även nykomlingar som TPS och FC Lahti, liksom FF Jaro, har större resurser. Det betyder inte att resultaten kan ursäktas, men det innebär att förväntningarna måste vara realistiska. IFK slåss varje år mot ekonomiska villkor som få andra klubbar i serien behöver hantera.
Den mest obekväma delen av diskussionen handlar om försiktighet och den kan egentligen vara förklaring till de andra delarna. Inte i betydelsen att enskilda personer medvetet har gjort fel, utan att klubben under lång tid har fattat alltför försiktiga strategiska beslut.
Guldåret 2016 borde ha varit startskottet för en ny fas i IFK Mariehamns utveckling. Klubben stod då på toppen av finländsk fotboll, med ett starkt varumärke, nationell samt internationell uppmärksamhet och ett unikt momentum. Frågan som borde ha ställts var: hur tar vi nästa steg?
I stället för att försöka etablera sig högre upp i den finska fotbollens näringskedja valde IFK att inte ta risker och i stället för att fokusera på utveckling gick man tillbaka till att ”bara” försöka överleva.
Problemet är att stillastående i elitfotboll sällan innebär att man blir kvar på samma nivå. Konkurrenterna investerar, utvecklar sina organisationer, bygger akademier och stärker sina kommersiella strukturer. Den klubb som nöjer sig med att allt är som det alltid varit riskerar därför att successivt halka efter.
Det betyder inte att IFK Mariehamn hade kunnat konkurrera ekonomiskt med HJK eller KuPS. Men klubben hade kunnat använda guldåret som en plattform för att etablera sig som ett stabilt övre halvan-lag med tydliga sportsliga och organisatoriska ambitioner. I stället har stora delar av det senaste decenniet präglats av bottenstrider och kortsiktiga lösningar.
Visst finns det avskräckande exempel på klubbar som försökt ta snabba kliv uppåt och sedan fallit hårt. Men det går också att argumentera för att IFK:s fokus på försiktighet i längden har lett till ett mer utdraget och plågsamt förfall.
Verkligheten är vad den är och IFK Mariehamn står inför ett vägval. Antingen accepterar man den verklighet man lever i och inser att liggplatsen är i stor fara. Eller så försöker man skapa en ny verklighet.
Om det är någon som kan vara med och skapa en ny verklighet är det den nya tränaren Roberth Björknesjö. Frågan är bara om det fortfarande finns tid att göra det?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
