”Skadan blev en chock för mig”
FOTBOLL. Han kom som ett yrväder dribblandes längs högerkanten en augustikväll 2013 – snabbare och mer teknisk än de flesta andra.
Sedan kom skadan, tvivlet och den förlorade rytmen ikapp liraren Josef Ibrahim.
I en långintervju med Nyan berättar yttermittfältaren om hur han ska göra 2016 till sitt år, landslagsdrömmarna – och tacksamheten gentemot sina föräldrar.
Josef Ibrahim möter upp på en restaurang i centrala Mariehamn.
Leendet är intakt, även om 24-åringen inte haft alltför mycket att glädjas över de senaste två säsongerna. Efter succéhösten 2013, då Josef Ibrahim kom till IFK från Örebro SK och gjorde sex mål på tio matcher för Grönvitt, bröt han nyckelbenet i 2014 års premiärmatch. Efter drygt tre månader av rehab var liraren tillbaka i matchspel igen, men något hade gått förlorat längs vägen.
– Jag hade aldrig haft en allvarlig skada tidigare i min karriär, så jag var inte förberedd på vad det skulle innebära. Det blev lite av en chock för mig, och jag tog det kanske inte på rätt sätt. Trots att jag körde på bra med ”Kricke” (Kristoffer Weckström, IFK:s fystränare) på rehabträningen var det inte samma sak som att spela match. Touchen fanns inte riktigt där, säger Josef Ibrahim när han ser tillbaka på skadan som till stora delar förstörde hans 2014.
Begränsad speltid
I fjol var kroppen hel, men speltiden blev ändå begränsad.
Konkurrens från spelare som Petteri Forsell och Brian Span på ytterpositionerna gjorde att Ibrahim allt som oftast fick finna sig i en roll på bänken.
– När laget gick bra var det ju bara att acceptera, men det fanns ju stunder när spelet inte stämde och då var det tungt att inte få chansen att hjälpa till så mycket som man ville. Ett tag kändes det lite som att vad jag än gjorde på träningarna så fanns det spelare som gick före mig när laget togs ut. Då ska jag ärligt säga att det var frustrerande, och jag undrade vad det var frågan om. Man lever för att spela fotboll, det är ens yrke, så det är klart det är tungt att inte få visa vad man kan.
”Kände mig delaktig i cupguldet”
Josef Ibrahim fick ingen speltid i cupfinalsegern mot Inter i september, men kunde ändå räkna in karriärens första titel på seniornivå.
– Jag kände att jag var delaktig i cupsegern. Jag hade spelat matcher innan finalen och var en del av laget. Att få vinna ett guld som senior, efter alla turneringssegrar på juniornivå, var stort. Så jag surade inte. Jag är med i historieböckerna och gläds åt det.
2016 ska örebroaren göra allt för att vara på planen i de viktiga matcherna.
– Det är ny säsong och nya möjligheter, jag ser bara positivt på det. Jag vill visa för mig själv vad jag kan och bidra för att göra IFK till ett topplag. Nu ska jag göra allt för att få till en bra försäsong och få spela så mycket som möjligt. Jag vill hitta den formen jag hade på hösten 2013, och än så länge känns det bara bra.
Hur är känslan i år jämfört med tidigare försäsonger?
– För första gången har jag samma positiva känslor som inför säsongen 2014 när jag hade en väldigt bra höst bakom mig. Rytmen, konditionen, allt känns på samma sätt nu som då. Jag kan ärligt säga att jag inte hade den känslan inför 2015, då allt kändes tyngre. Kanske hade det med skadan året innan att göra, att jag liksom aldrig kom in i flåset, och sånt påverkar ju ens självförtroende.
Ordet nystart är inte bara en klyscha för Josef Ibrahim.
Vintern 2016 – när IFK:s huvudtränaren heter Peter Lundberg och Kari Virtanen och inte Pekka Lyyski – finns det fog för ordvalet.
– Jag gillar ”Lundis” (Peter Lundberg var ass. tränare till Pekka Lyyski i fyra år), han är både en vän och en ledare. Man kan prata med honom om allt, men sen när det är träning eller match så är han verkligen en ledare. Med en sån tränare kanske man inte tar en petning lika hårt. Det var många gånger i fjol som han kom fram och pushade mig när jag inte fick spela, och det uppskattar jag verkligen. Det var kanske inte Pekkas uppgift att prata med oss bänkade spelare, han hade väl nog med det taktiska, men nångång hade jag uppskattat om han kommit fram till mig och pratat om sina beslut.
Att Petteri Forsell aviserat att han ska söka sig vidare borde vara positivt för dig?
– Men jag upplevde konkurrensen som något bra, som gör en bättre eftersom man får kriga hårdare. Helt ärligt hade jag hellre sett Petteri stanna och att jag krigat till mig en plats i laget trots det, jag vill inte att en spelare ska behöva lämna för att jag ska få speltid. Så på ett sätt är det negativt, å andra sidan kanske det ger mig större möjligheter. Dessutom kanske vi får ett mer varierat anfallsspel när inte allt ska gå genom Petteri.
Innan övergången till IFK Mariehamn 2013 provspelade Josef Ibrahim för ett hårt prövat IK Brage som trots en storsatsning låg sist i Superettan. Den då 22-årige bolltrollaren fick inget kontrakt, men Brages sportchef Michael Kallbäck såg potentialen i honom:
– En mot en är Josef bäst i Sverige. Bättre än Zlatan till och med.
Josef Ibrahim skrattar när han får citatet återgivet.
– Ja, vad ska man säga? Jag hade inte hört det tidigare och får tacka ödmjukast till Michael. Även om Zlatan kanske är lite överdrivet, va?
Men det ringar ändå in det du är bra på.
– Ja, min grej är ju att utmana min gubbe, komma runt på kanten och slå in bollen. Det gäller att hitta tillbaka till det spelet. Jag ska inte utmana varje gång, utan värdera lägena när jag kan göra det. Mitt mål nu är att hitta den formen jag hade 2013, och inte tänka på det som har varit.
På tal om Zlatan, du är själv andragenerationsinvandrare men har inte direkt lagt dig till med hans attityd?
– Alltså, Zlatan är en på miljonen. På något sätt så visste han att han skulle lyckas, han var så självsäker och då funkar det med den attityden. Men nä, jag skulle inte kunna vara sån. Man måste ha fötterna på jorden och vara ödmjuk, inget kommer gratis. Det har jag fått med mig från mina föräldrar. Man förstör bara för sig själv om man tror att man är för mer än andra.
Josef Ibrahims föräldrar flydde från ett krigshärjat Libanon på 80-talet. Själv är han född och uppväxt i Sverige, i Örebrostadsdelen Vivalla.
Hans familjs historia bär han med sig när han följer rapporteringen kring flyktingströmmarna till Europa i dag.
”En tankeställare”
– Man får en tankeställare. Jag vet att mina föräldrar gick igenom det där. Tänk dig att behöva sätta sig i en liten båt för att ta sig till ett annat land. Jag har inte frågat mina föräldrar hur det gick till när de tog sig till Sverige, jag vet inte varför, men det har inte blivit av. Jag vet bara att de flydde från Libanon för att deras barn skulle ha en framtid utan krig. Det är fruktansvärt att se vad som händer runtom i världen, säger Ibrahim som ändå har förståelse för att hans hemland till slut valde att införa tillfälliga uppehållstillstånd och en mer restriktiv flyktingpolitik.
– Sverige kan inte hjälpa alla. Och så tycker jag att de som kommer hit ska anpassa sig. Jag läste nyss i Aftonbladet om folk som körts ut på landsbygden till ett flyktingboende och protesterat mot var de hade hamnat. Jag kan inte förstå det. Det gör mig så frustrerad att människor kan tycka att det inte duger när man flyr från krig. De borde tänka efter, för det ger också en dålig bild till många av de som är kritiska mot flyktingar.
Josef Ibrahim har aldrig satt sin fot i Libanon, stora delar av hans släkt flydde till Sverige från rötterna i Zahlé.
2013 var han ändå nära att bli libanesisk landslagsman under förbundskapten Giuseppe Giannini, men eftersom hans föräldrar saknade giltiga pass fick han aldrig chansen mot Thailand i kvalet till asiatiska mästerskapen. Drömmen lever emellertid vidare, även tre år senare.
– I somras hörde de av sig igen och bad oss skaffa fram mer information som kan spåra mina rötter till Libanon. Det är inte helt kört än, så jag håller tummarna för det vore såklart häftigt att få representera mina föräldrars hemland, säger Josef Ibrahim och fortsätter:
– Om steget inte hade varit så stort hade jag självklart velat spela för Sverige där jag är född. Men för mig är det samtidigt viktigt att aldrig glömma mina rötter.
