På kvällen den 26 augusti brann ladugården på Mickels och sedan dess har det slitits oavbrutet när gårdsfolket varje dag, varje timme får hjälp och förstärkning från familj, vänner, grannar och frivilliga från hela Åland i en stadig ”spontantalka”.– Det är så fantastiskt hur folk ställer upp, säger Hanna Karlsson.
Det luktar fortfarande brandrök och sot, men inte så farligt. Förvridna stålbalkar sträcker sig som stelnad spaghetti mot septemberhimlen och på fältet intill går några kor på bete. De är hemlösa nu.
Vi är på Mickels och det är tio dagar sedan ladugården på 1 000 kvadratmeter brann. Ett av barnen gick förbi det sydöstra hörnet, gamla delen av byggnaden, och såg att det slog ut lågor från den öppna dörren in till verkstaden. Det var så det började.
– Han kom springande in i köket och bara skrek, berättar Hanna Karlsson. Alla började ringa 112 samtidigt och jag tänkte på de andra barnen. Var är de? Var är barnen?
Hon är samlad när hon berättar om allt, men ändå lite frånvarande. Kanske är hon i chock fortfarande.
– Jag vet inte, är jag det? Jag kanske är det. Man tror man vet vad en brand är, vad det handlar om, men sedan är man med om det själv och det inser man att, det här är något helt annat.
– Jag kan ju inget om eldar. Vem kan det egentligen? Vad händer nu? Kommer allt att explodera? Man hinner tänka så mycket och samtidigt förstår man ingenting.
Skräcken sitter fortfarande kvar under ytan.
Idag, tio dagar sedan, har mycket redan hunnit hända. Det röjs och byggs samtidigt. Spillrorna av den nedbrunna ladugården håller på att fraktas bort och samtidigt planeras det för både återuppbyggnad och för Skördefesten.
För det var det första Hanna bestämde sig för, dagen efter. ”Vi ska vara med på Skördefesten” var den första tanken när hon vaknade och förstod att allt inte var borta.
– Att ge upp är inte ett alternativ. Det är väl mitt sätt att bearbeta det. Vi ska vara med.
Och nu myllrar det av liv på Mickels. Vänner och bybor och folk från alla delar av Åland tassar runt inbegripna i små delprojekt som ska bidra till den större delen. En ”spontantalka”, som en av dem uttrycker det. Det klipps gräs, sågas, skottas, sopas, spikas, skruvas.
– Vi får så mycket hjälp. Det är så otroligt. Alla kommer hit i ett enda jätteengagemang, familjen, vännerna, byn, alla vi jobbar med … Jag känner en sådan enorm tacksamhetsskuld. Jag tänker inte börja grina!
Simon Karlsson tittar på den brunna ladugårdens betongplatta. Den som hans tonårige pappa och hans farfar göt 1965.
– De göt 700 kvadratmeter betong för hand. Och byggde upp allt i den här delen av stockar. Det här var gårdens hjärta. Allt fanns här, här bodde djuren, här fanns maten, verkstaden, maskinerna, verktygen … Titta på det nu.
Bredvid honom står äldste sonen Alfons. Till vardags pluggar han företagsekonomi i Åbo och så sköter han två företag lite på sidan om, men … Nu är det detta som gäller. Nu tänker han göra som farfar för 60 år sedan – bygga en ny ladugård tillsammans med pappa.
– Det är planen i alla fall, säger Alfons beslutsamt.
Simon nickar men det finns en sorgsen oro kvar i hans blick när Alfons går iväg för att fortsätta jobba.
– Folk säger att det var ju tur att djuren överlevde. Men det är inte säkert hur vi ska klara det här, det är över hundra djur som ska ha tak över huvudet. Och inte bara det, tjurarna och kvigorna är en sak, men vi har alla dikorna också, som ska kalva i vinter. Där handlar det om mer än bara tak över huvudet, de måste tas om hand.
– Det är det som det handlar om nu. Att se till att de inte ska ha överlevt bara för att ändå behöva dö sedan, för att de inte har någonstans att vara.
Simon och Hanna, två delar av en helhet. Med stenhård uppdelning: Hanna tar hand om barnen och Skördefesten, Simon tar hand om lantbruket. Kung och drottning på varsin del av Mickels. Nu sliter de tillsammans. Och till sin hjälp har de en armé.
För ”spontantalkan” rullar på omkring oss: grannen Hannes Högman som är brandkårist och var med och släckte hela natten sågar nu tvåtums battingar till hyllor inne i en verktygscontainer, tillsammans med pappan Sölve och syrran Linnea, Lita Gustavsson som brukar delta på Skördefesten med sina får och getter som går och ordnar med tusen saker (”jag försöker vara lite en projektledare!”), Jeppe Jansén har kommit från Lemland och Leon Pettersson från Eckerö, grannen Annika Holmström, Kim Lindqvist från Åbo … Och många fler som vi inte får nämna vid namn eller fotografera, så att ingen ska tro att de är här bara för att synas eller som bara inte har tid att stanna och prata, det myllrar som sagt av hjälpande från hela Åland.
– Och glöm inte att säga att det blir en organiserad talka varje lördag mellan 12 och 16 och att det finns information på mickels.ax, säger väninnan Jenny Bergman till Hanna.
– Nej just ja, säger Hanna.
Och sedan fortsätter hon och Simon och alla de andra slitet, outtröttligt som bara ett beslutsamt åländskt kollektiv kan vara.
