Det preliminära resultatet av det svenska valet visar att det är dags att lägga blockpolitiken till historien.
En valkväll är som vanligt de fria tolkningarnas kväll. Om man lyssnar på partierna så är alla vinnare, nästan i alla fall.
Som det ser ut vinner den så kallade rödgröna sidan. Socialdemokraternas sida ser ut att bli störst trots att S backar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet går framåt. Till och med Centern gör ett lyckat val.
På andra sidan är det lika gott om vinnare. Moderaterna gick framåt. Dessutom proklamerade Ulf Kristersson att Sverige har röstat för borgerlig politik (eftersom han räknar in C i sitt gäng trots att C vägrar ingå i gänget). Liberalerna överlevde den fruktade spärren och Kristdemokraterna som nu verkar ha hittat sitt hjärta lyckades dessutom också gå framåt.
De enda som kanske firade lite mindre var Sverigedemokraterna som backade.
Ser man däremot till de svenska blocken är båda förlorare. Det ena regeringsalternativet Tidöpartierna (M, KD, L och SD) ser ut att förlora majoriteten i Sveriges riksdag. Samtidigt som oppositionen tar över majoriteten är den inte ett reellt regeringsalternativ, än i alla fall. Valrörelsen har präglats av röda linjer. Den mest relevanta i det här sammanhanget är den mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Även om de röda linjerna säkerligen bleks nu så kommer ett regeringsbygge med nuvarande riksdag att bli mycket svårt. En möjlig lösning är ett slags Tidöavtal på den rödgröna sidan där både Centern och Vänsterpartiet står utanför regeringen men får inflytande över politiken. Hur det än blir så är det ett skakigt bygge.
Med nuvarande upplägg finns inget tydligt sätt att få en majoritet.
Det är med andra ord dags att begrava den svenska blockpolitiken. När Fredrik Reinfeldt en gång i tiden lanserade Alliansen, en sammanslutning mellan M, KD, L (då Folkpartiet) och C var det för att bryta Socialdemokraternas dominans. Det var en bra idé som också lyckades. Den idén är inte lika bra längre. Den skapar nu mest en märklig barriär mitt i det svenska politiska fältet som borde överbryggas för att skapa handlingskraftiga regeringar.
Det är givetvis tacksamt att ha en tydlig politisk motpol, i det här fallet S och M. Och de stora partierna gör förstås anspråk på makten, precis som det ska vara. Men hur mycket större skillnad är det på S- och M-politik i dag jämfört med vissa av de andra kombinationerna som ska till för att hitta en svensk majoritet (till exempel V och C eller L och SD)?
Risken är förstås att ett mittensamarbete gör att flankerna växer sig starkare. Men i ärlighetens namn sitter de ju redan med trumf på hand i dag.
Det rimliga är en svensk mittenregering med S och M som bas. Och sedan några mindre partier, säg L och C. Enligt det preliminära valresultatet skulle det ge strax över 60 procent i riksdagen. Visst skulle det bli ett mindre ideologiskt regeringsprogram. Men det skulle ha en klar majoritet i riksdagen.
Vid sidan av allt annat måste man ändå känna en viss besvikelse för att den nyhetsrapportering om Sveriges statsministers alla korrupta förehavanden inte gav något större avtryck i valresultatet. Tydligen är det fortfarande många som tycker att vänskapskorruption, att låta skattebetalarna stå för notan för privata sammankomster och tjänster via informella nätverk är acceptabelt för en statsminister i Sverige. Minns någon vilket liv det blev när en viss arbetsmarknadsminister handlade Toblerone med fel kort?
