Ett destruktivt sorgearbete
Det är frestande att använda psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser när man ska försöka förstå vad som i herrans namn tagit åt Centern och Obundna på sistone.
För det är inte bara en utan två sorger som drabbat dem de senaste månaderna: först valförlusten och sedan den förutsägbara (och förutsedda!) utgången av elhybridrättegången.
De två huvudförlorarnas sorgeprocess har nu blivit ett problem för hela vår sköra lokaldemokrati. Den första fasens Förnekelse var illa nog; avtalshävarnas moraliska kollaps när de hävdade att a) hävandet var en bra idé, alternativt att b) allt var Veronica Thörnroos fel, sölade inte bara ner deras eget anseende utan hela den åländska politikens.
Och så då fas två: Vrede. De bägge partierna har lyckats åsamka lagtinget en allvarlig skada när de likt rasande barnungar gav efter för sina sämsta, argaste sidor i talmansvalet. Vad hände egentligen? Har de inga principer kvar alls i de där partierna? Behöver de slå upp ordet ”Sämjoval” i ordboken och lära sig innebörden av ”Pacta sunt servanda” på nytt?
Särskilt undrande ställer man sig till Jörgen Petterssons (C) beteende som nylottad talman. Han har redan slunkit in i Kübler-Ross-modellens tredje fas – Förhandling – när han försöker äta kakan och ha den kvar i frågan om Ålands Sjöfart och Ålands Handel. Det hela är skrattretande, av flera orsaker.
För det första är det så likt honom. Ingen annan politiker på Åland har så programmatiskt haft bägge händerna nerkörda till armbågarna i syltburkar av alla de slag; att han skulle förmås att sluta förse sig ur rederiernas och näringslivets sötade krus är samtidigt otänkbart och likväl nödvändigt.
För det andra är det svårt att hålla sig allvarlig när man tar del av hans motbud, när till och med den egna tidningen Åland på ledarplats tacknämligt krävt att han ska upphöra med sitt dubbeldoppande: lösningen är att publishern ska anlita fler frilansare till sina publikationer!
Talman Pettersson får förlåta, men det var ju inte riktigt DET som var problemet, att hans tid inte skulle räcka till för alla jobben.
Alla de inblandade i dessa ovärdiga manövrar bör nu beakta vad som väntar dem nerför Kübler-Ross-trappans vidare steg – Steg fyra: Depressionen och Steg fem: Acceptansen.
För när Obundna och Centern kvicknar till efter sina senaste adrenalinfyllor väntar rejäla, deprimerande baksmällor. Bristen på respekt från såväl lagtingskolleger som den åländska allmänheten kommer utan tvivel att bli kännbar och demoraliserande.
Och beträffande acceptans, slutligen: något som bägge partierna, och i synnerhet talman Pettersson, kommer att få hacka i sig är att svinhugg går igen. Det är talmansval igen i november och Pandoras ask gapar tom. De som öppnade den får förbereda sig på nya sorger.
