Cantilena fick publiken på gott humör
Cantilenakören gav konsert på lördag kväll med Bragekören från Helsingfors och Aurorakören från Åbo som gäster. Nyan var där.
Vi har trätt in i den årstid när köraftnarna kommer, nästan som på ett löpande band, och körfolket rullar upp sig på estraderna. Passligt, kan man säga, eftersom de kulna kvällarna mer och mer har mörker och köld att erbjuda. Så varför inte körmusik i klubblokaler eller konserthus?
Lördagskvällen bjöd en blandad musik med tyngdpunkten på traditionell körsång från flera stämningslägen. Aurorakören, Bragekören och Cantilena gav prov på många visor, en hel del kyrkomusik och en hel del profan. Somt skräddarsytt för köruppsättningen, och mycket, för att inte säga allt, med den folkiga dimensionen närvarande.
Dessa körer har en likartad prägel, alla med klassiska körsånger, och det är, kanske, ett rätt enkelt koncept. Det blev många finstämda arrangemang, en näve humor och en näve melankoli – och något enstaka med ett högre tempo, men med få solon.
Gott humör
Först ut är den 30-årsjubilerande värdkören Cantilena med ett sjok sånger med visrepertoarens rustning. De spelar förstås publiken på gott humör. Det är en musik som kräver en viss serenitet, en viss andakt, och man kan säkert önska sig lite starkare insatser från några stämmor, inte alltid doften från församlingslokaler.
Favoriter här är förstås Vinterbön, med arrangemang av den förre dirigenten Stefan Simonsen, och Skepp ohoj – gjort i arrangemang efter ursprungstexten för piano och sång. Allt det här fungerar riktigt fint, särskilt de sista sångerna, som är välljudande och mjuka.
Avslappnad
Bragekören, nästa kör på estraden, från Vasa, grundades 1908 och är känd från musikfesterna och julsammanhanget. Det är en lika avslappnad kör, klädd i folkdräkt, men lite mer livlig. De lutar sig tillbaka på en sorglös musikalisk inlevelse. Mest trevligt är, i mitt tycke, sången Morgondimma, tonsatt av Lasse Mårtenson. Lika vacker som dyster, där havets frid och stillhet träder fram mellan ackorden.
Många av de sångerna, för att inte säga alla, kvalar in på igenkänning här, och det blir sammantaget jämt och stadigt.
Stram sångstund
Aurorakören från Åbo är numera dirigerad av Sören Hakola, och har genom åren sjungit bland annat evergreens, kyrkomusik och traditionella julsånger. Den bjöd till sist på en ganska stram musikalisk sångstund i lördags. Framförandet höll jämn vind i seglen.
Man kan säga att Aurorakörens sånger var ett brett smakprov från repertoaren, som visar epokerna i körens hela verksamhetstid, lite av varje, med milda klangmattor, något stilfullt solo, en vintervision från Åland, en gospelartad avslutning. Ganska långsamt framlunkande är resultatet, ganska tankfullt och avväpnande, rakt och enkelt och därför inte så illa.
Och det fungerar sammantaget bra i den ganska torra gymnastiksalen. Det förefaller allt kort, med korta nummer. Och vissa stämmor hörs otydligt. Men bortsett från sådant, så är konserten för en publik som inte kan vänta sig allt, som vill slinka in och ut med stillsamt sinne.
Och så är det: det finns ett helt arv i dessa visor som gott kan lyftas fram gång efter gång. De förtjänar en lyrisk och finstämd dräkt som klär dessa körer i förhållandevis fina färger.
