”Ryktet om min död är betydligt överdrivet” (Mark Twain) Än en gång framställs ledande frågor, denna gång i radion, om kommunernas framtid. Och förmodat om kommunernas anemiska tillstånd som förhoppningsvis snart kommer att övergå i förtvining. Frågan om huru kommunen ser ut om tio år är illusorisk. Ingen, kan besvara en sådan fråga. Inte ens vederhäftiga akademiker. Eller ens stadsdirektörerna i Stockholm eller Helsingfors, det förväntade svaret är väl ” bra går det men åt helvete bär det”.
I slutet på 90-talet upplystes Sottunga kommun om sin snara död. Mellan tiden då och idag har Sottunga, mot alla odds, överlevt. Kontinuerliga pålagor av landskapet har, åtminstone delvis, inte helt kompenserats. Med resultatet sviktande bärkraft. Sottunga lever likt humlan. Rent aerodynamiskt borde den inte kunna flyga. Men det ger den fan i och flyger ändå.
För några år sedan måste skolan stänga och även den mest optimistiske såg sig tvungen att tvivla om kommunens framtid. Under de senaste två åren har befolkningen ökat med cirka 30 procent. Till och från. Hade någon ens för tre år sedan kunnat förutsäga detta? Den stängda skolan har åter öppnat och inväntar nio, kanske till och med elva elever till hösten. Hur hade det gått om experterna med sina femårsplaner hade fått råda?
Jag ger tre gissningar.
Det viktigaste:
1. Kommunen hade förlorat sin juridiska status och reducerats till ett byalag. Vem respekterar ett byalags ståndpunkt? Åtminstone inte landskapet.
2. Våra skatter hade försvunnit i ett svart hål och vi hade aldrig haft någon glädje av dem. De hade finansierat stordriftens fördelar.
3. Sottunga hade, pga sin litenhet, aldrig blivit representerat i något kommunalt organ. Möjligen kanske biblioteksnämnden.
4.Småskalighetens fördelar nämns aldrig i betänkanden och utredningar. Big is beautiful.
Vid en sammanslagning är det inte bara den juridiska personen Sottunga som försvinner. Med sådana perspektiv drar befolkningen själv sina egna slutsatser. Och tar sin Mats ur skolan. Tron på framtiden blir negativ och således blir prognosen självuppfyllande. Prognosmakarna jublar och säger ”vad var det vi sa”. Och alla håller med och tycker att det var det enda rätta.
Jag brukar säga: man skall inse sin onödighet och dra sina slutsatser därav. Sottunga har inte insett det. Gudskelov. Samma sak gäller alla kommuner.
