Alla människor lämnar spår efter sig – men spåren efter en del är fler och djupare än efter andra.
Att konstnären Henrik Nylund hörde till dem blev alldeles tydligt när minnesboken om honom firades med fest i Föglö i lördags.
( Påbilden framför Göran Sundblom och Margareta Österman sånger ur revyn Astigut från 1981 med kulisser målade av Henrik Nylund i bakgrunden.)
Det såg ut som om hela Föglö var på fötter för att fira bokutgivningen i Vikingaborg, ungdomslokalen där Henrik Nylund firade triumfer tillsammans med de andra i teatergänget i början av 1980-talet.
Fler och fler stolar bars fram. Mer och mer folk kom.
– Jag visste att det skulle bli så här. Henrik sitter så djupt. Här, sa Gunnevi Nordman och klappade sig på hjärtat.
Eva Nyberg, ordförande i Föglö hembygdsförening som jobbat hårt med minnesboken om Henrik Nylund, den självlärda multikonstnären från Sörgårds i Björsboda, vill genom boken få också de nya generationerna att förstå hans betydelse för kulturlivet, samhällsarbetet och inte minst för tillkomsten av Nya Åland – han var den förste att försvara det fria ordet när tidningskrisen var ett faktum.
– Nu är hans namn känt hos de unga bara via stipendiefonden som delar ut pengar på skolavslutningen.


Festtalare
Men också för den äldre generationen, den som var med på 1970-talet, är det viktigt att få hans liv och gärning på pränt.
– Föglö var ett annat samhälle för 25 år sedan, då när Henrik dog. Det blir man varse när man läser texterna, konstaterade hon.
Marcus Eriksson, god vän och aktiv i teatergänget tillsammans med Henrik Nylund, höll festtalet. Han talade om Henriks snabba, slagkraftiga repliker, hans åsikter framför allt om hur makten användes, och hans många olika konstnärliga uttryckssätt. Hur han genom sin konst lärde ålänningarna se det vackra i det vardagliga, i stenar, fåglar och ägg.
Astigut, revyn som vintern 1981 lockade massorna till Vikingaborg, var förstås en milstolpe.
– Det slår mig att så många teman håller än i dag. Henrik fick ut det bästa av oss. Han var den givne mästaren.


Hasse som hund
Om tiden för Nya Ålands tillblivelse berättade Marcus Eriksson så här:
– Han kom med en hundvalp och meddelade att den skulle bo hos oss i Flisö. Den hade redan ett namn. Jaha, sa vi, vad ska han heta? Hasse Svensson, sa Henrik. För det ska i alla fall finnas en som får skälla fritt!
Och hunden, ja, den hette Hasse Svensson i alla sina dagar.
En annan minnesvärd händelse var julknipan när gänget tillverkade Finlands flagga i parti och minut och tapetserade stora delar av Föglö med den. Orsaken var att pensionärerna på hemgården strax före jul hade fått flaggorna bortplockade ur sina julgranar av en nitisk vän av ordning.
– Jag brukar tänka på vad Henrik skulle ha tyckt i dag, om EU, tunnel och allt annat. Hur skulle en revy ha sett ut i dag?
Ett givet nummer såg Marcus Eriksson framför sig: Lagtingsledamöterna Åke Mattssons och Harry Janssons fortkörningar och den senares bortförklaringar.
Många och varma applåder fick Margareta Österman och Göran Sundblom som sjöng flera sånger ur Astigut-revyn. Alla som såg revyn minns fortfarande många kupletter av Henrik Nylunds hand – ”Folke han vet vad folket vill ha” (Folke Woivalin som lantråd), sången om talman Olof Jansson från Kökar (”tala kan han göra i Mariehamn, hoppas han aldrig mer fliter i land”).
Boken om Henrik Nylund har tryckts i 900 exemplar. Flera hundra gick åt redan på festen.

ANNIKA ORRE

Så minns de Henrik Nylund:
Många minnen steg upp när Henrik Nylunds släktingar, vänner och bekanta bläddrade i minnesboken som bär hans namn.
Systerdöttrarna Anna och Maria Sundblom minns honom väl. Maria var 14 år när han gick bort.
– Och jag fyllde åtta samma dag som han dog, berättar Anna.
De minns att de alltid fick vara med på de många kalas som ordnades på gården, och de minns smörgåsarna – smörgåsarna som fyllde mängder av brickor som radades upp på vinden inför kalasen.
– Vi hade tävling om vem som kunde äta flest. Vi åt sju-åtta stycken var.
Därför ingick också smörgåsar med olika pålägg som traktering på minnesfesten i lördags.
Systrarna skulle gärna ha velat känna Henrik närmare. Så gick det inte. Han dog, bara 36 år gammal, i mars 1982 i en svårartad lymfcancer.
– Det är något vi saknar, att vi inte fick känna honom nu när vi är vuxna.
Systern Kristina Sundblom var nästan jämngammal med Henrik.
– Han lämnade många spår efter sig, lite fler än andra.


Vemodig
Mirjam Öberg blev lite vemodig när hon bläddrade i boken.
– Vi tog plats i landstinget samtidigt, Henrik och jag, för liberalerna. Vi hade alltid samma åsikt. Och jag kommer ihåg våra promenader till olika utskottsmöten. Då lekte vi fantasilekar och tänkte fram stumfilmssekvenser. Han hade en speciell humor, ibland bitsk, men jag upplevde honom aldrig som elak.
Anneli Sundblom spelade med i både Astigut och den pjäs som hon ser som höjdpunkten, Stor-Klas och Lill-Klas som Henrik regisserade vintern 1982.
– Vi färgade tyg och sydde kläder. Halmtak lades på kulisshuset och väggarna målades. Vi hann spela bara två gånger innan Henrik blev sjuk. (ao)