När Johannes Jansson för två år sedan kämpade med ett mående som nått botten, blev cyklingen den livlina han behövde för att hitta fokus och riktning. Under helgen genomförde han sin första Vätternrunda till förmån för Cancerfonden och för att hedra minnet av sin mor.
Det är under en mulen torsdagseftermiddag som Nya Åland möter upp Johannes Jansson utanför ÅSS lokaler nere vid Sjöpromenaden i Mariehamn. Han står lutad över sin cykel när vi anländer, iklädd en rosa och ljusblå dräkt och svarta cykelskor – som vår fotograf Jonas Edsvik på håll misstar för träskor.
Johannes har cyklat hela vägen från Hammarland för att möta upp oss, och berättar att han efter intervjun ska avverka sitt sista tunga intervallpass innan det är dags för avfärd mot Sverige och Vätternrundan. Åtta månader av intensiv träning ska nu sättas på prov i ett 315 kilometer långt lopp, med målsättningen att klara det på under nio timmar.
Började cykla till jobbet
Johannes förklarar pedagogiskt vilket hjuldjup som fungerar bäst i vilka sammanhang och vilka väderförhållanden som är att föredra. Till helgens lopp hoppas han inte på för mycket vind, då cykeln är gjord av kolfiber och den lätta vikten inte har särskilt mycket att sätta emot en kraftig blåst.
När man lyssnar på honom hade man kunnat tro att han hållit på med sporten ett helt liv, men faktum är att elitsatsningen är något relativt nytt för Johannes Jansson. Intresset för cyklingen växte fram först för lite drygt fyra år sedan, när han blev inspirerad av en kollega att börja cykla till jobbet. Han investerade då i sin första ordentliga cykel, en av kollegans gamla herrcyklar med rakt styre, och på den tog han sig varje dag de sex kilometrarna mellan hemmet och jobbet.
– Den kostade mig 140 euro och jag minns att jag på den tiden tyckte det var vansinnigt mycket pengar för en cykel, säger Johannes.
Han avslöjar att kolfibercykeln han numera tar sig omkring på kostade honom bra mycket mer än så. Någon exakt summa nämner han inte, men han berättar att inte ens efter att ha sålt av fem cyklar och en hel del gymutrustning han haft i ett hemmagym, kunde han täcka kostnaden för den nya. Men även då visade det sig vara välspenderade pengar. Snabbt märkte han att han mådde bättre av att starta dagen på cykeln än i bilen, och att cykla tur och retur till jobbet utvecklades till en hobby han ägnade sig åt mer och mer.
– Jag blev hooked kan man säga. Vissa dagar kunde jag fara ut och cykla bara för nöjes skull och började känna att det var väldigt kul. Cyklar man själv är det ett bra sätt att rensa tankarna. Eller så är det bara tomt, man bara lyssnar på ljuden från naturen.
Kämpade med psykisk ohälsa
Det är en gladlynt Johannes Jansson som berättar om sitt liv och om satsningen inom sporten. Han framstår som en person med en positiv syn på livet och bjuder ofta på ett skratt som lätt smittar av sig. Men så har det inte alltid varit. Under vintern 2024 nådde Johannes vad han själv beskriver som den lägsta punkten i sitt liv, en tid då han kämpade med sitt psykiska mående och att finna mening.
– Jag minns att jag tänkte att om jag inte hittar något att låsa mitt fokus på nu, så kommer jag inte leva nästa år.
Cyklingen kom att bli den riktning Johannes behövde. Under våren som följde hörde han av sig till Jacob Söderman, som han visste höll på med cykling och som vid den tiden tränade inför Vätternrundan. De två började cykla ihop och på den vägen kom Johannes i kontakt med cykelteamet Imoveforcancer (IMFC).
– Jag kände till att Jacob skulle cykla Vättern med Imoveforcancer och han pratade väldigt gott om dem. Så då, när jag bestämde mig för att jag måste hitta någonting att låsa mitt fokus på, skrev jag till honom och frågade om han kunde hjälpa mig gå med i deras team.
Det dröjde inte länge förrän Jacob svarade att han hade hört av sig till organisationens grundare angående Johannes intresse, något som satte fart på honom.
– Då kände jag direkt att jag också behövde kontakta grundaren, vilket jag gjorde, och han var väldigt positivt till att få in ännu en ålänning i gruppen. Jacob hade gjort ett väldigt gott intryck, så jag har lite ridit på hans våg, säger Johannes med ett skratt.
Förlorade sin mamma i cancer
Imoveforcancer är en svensk organisation som genom sitt idrottsliga engagemang i olika cykeltävlingar uppmärksammar cancersjukdomar och samlar in pengar till forskningen. För Johannes Jansson kändes det som rätt val att gå med i deras team, framför allt då han själv varit med om att mista en närstående i sjukdomen.
– Att jag valde att cykla med en cancerorganisation har att göra med att vi 2016 miste vår mor i bröstcancer. Att det i år är ett decennium sedan hon gick bort och att jag ska cykla Vätternrundan med IMFC känns rätt, som att jag får göra det för henne.
Organisationen väljer varje år en specifik cancersjukdom och fond att uppmärksamma och i år föll valet på prostatacancer. Därför har tävlingsdräkterna teamet ska cykla i en mörkblå ärm.
– Det hade förstås klaffat ännu bättre om det var bröstcancer vi uppmärksammade i år, men huvudsaken är ju att vi samlar in pengar till cancerforskningen.
”Behöver någon som piskar mig”
Genom att gå med i Imoveforcancer fick Johannes en startplats i Vätternrundan, där han var en av drygt 260 från organisationen som deltog. Träningen inför loppet tog fart på riktigt i oktober, när han tog hjälp av en tränare som bidragit med både träningsschema och motivation.
– Jag kände att jag inte skulle klara av det här på egen hand, att jag inte skulle lyckas motivera mig själv till att genomföra den träning som behövs. Jag måste ha någon som piskar mig, säger Johannes.
Med hjälp från vännen Jacob kom han i kontakt med cykeltränaren Marko Oivo, som till en början var lite tveksam till samarbetet men som ändå tog honom under sina vingar.
– Han sa till mig att jag måste göra exakt som han säger om han ska coacha mig, och det lovade jag att jag skulle göra. När jag hade lagt ned så mycket pengar på utrustning och tränare, så var det bara att lägga ner tid och fokus, säger Johannes.
Elitmotionär
Och träna har han gjort. Sedan i höstas har Johannes Janssons dagar inte bestått av mycket mer än jobb och träning inför Vätternsrundan. Under våren har han tränat sju dagar i veckan, där han två av dagarna ägnar sig åt styrketräning och resterande åt cyklingen. Många gånger är det högintensiva intervaller som står på schemat, men han berättar även om långpassen där han suttit på cykeln och trampat åtta timmar i sträck. Vätternrundan blev ett kvitto på att all möda varit värt det, även om mycket tydde på det redan innan. Veckan innan Nyan träffar Johannes Jansson har han varit i Mora och cyklat Siljan runt, en distans på 160 kilometer. Hans grupp tog sig i mål på fyra och en halv timma, vilket var över en timmas förbättring från året innan.
Att Johannes numera är en elitidrottsutövare är emellertid någonting han själv inte har lyckats greppa helt. I ett inlägg på Facebook beskriver hans syster, Ida Jansson, resan han gjort från att vara en dataspelande tonårskille med noll intresse för träning och rörelse, till att nu kunna kalla sig själv elitmotionär med siktet inställt på Vättern.
– När Ida läste upp texten för mig blev jag förvånad över att hon kallade mig för elitmotionär, men så insåg jag att det stämmer ju faktiskt.
Klarade målet
Nyan ringer upp Johannes Jansson några dagar efter loppet för att höra hur allt har gått. Det är en glad Johannes som berättar att loppet gått mycket bättre än förväntat, målet att ta sig i mål under nio timmar klarade han med tretton minuters marginal.
– De första 100 kilometerna var tuffa, men efter att ha passerat den första depån, där jag fick i mig vatten och energi, blev det mycket lättare, säger han.
Känslan efter loppet beskriver han som ren eufori. Han berättar att han efter målgången fortfarande kände sig pigg trots 315 kilometer i benen och att han nästan stod och skuttade av glädje. Förutom den hårda träningen inför, tror han att anledningen till att det gick så bra var för att han kunde fylla på med energi under hela loppet – och även efter. Efter loppet firade han tillsammans med några från sin cykelgrupp med hamburgare och öl.
I dag är han tillbaka på jobbet och euforin har övergått i en slags tomhet. Han har svårt att ta in det han har åstadkommit, även om han börjat känna av sviterna från loppet i knän och vader. På frågan om han kan tänka sig göra om det i framtiden är han tveksam.
– Strax efter målgången sa jag till en kille i min grupp att det här vill jag aldrig göra om. Han svarade då att sådana här beslut ska vi inte ta nu och det hade han nog rätt i, för så här några dagar senare börjar jag känna att jag kanske skulle kunna göra om det.
Just nu vet Johannes Jansson inte säkert vad framtiden har att erbjuda, men han kommer fortsätta cykla tillsammans med Imoveforcancer även om det inte blir en till Vätternrunda. Han ser inte en ironman, eller åtminstone en halvironman, som en omöjlighet framöver, men det har han inte lagt upp någon konkret plan för än. Samtidigt funderar han på att börja studera till hösten. Han har kommit in på en lantmäteriutbildning i Vasa, men överväger också ett tekniskt basår någonstans i Sverige för att därefter läsa en ingenjörsutbildning. Idéerna är många men en sak är säker, Johannes Jansson har ett driv som kan ta honom bra mycket längre än Vättern runt.
Johannes Jansson
Ålder: 27 år.
Bor: Hammarland, Åland.
Vätternrundan tid: 8 timmar och 47 minuter.
