Vinter i Kalle Anka-Sverige
Det råder en märklig stämning i Sverige. En promenad genom den svenska huvudstaden en dag i oktober avlämnar en känsla av uppgivenhet, domning och avtrubbning.
På gatorna i Stockholm hörs människor tala lågt i telefon med sina banker om hur det ska gå med lånen och förefaller inte riktigt tro på svaren. Matbutikerna höjer priserna så snabbt att lockskyltarna inte hänger med kassasystemen och krögaren på lunchhaket berättar att hans gasräkning gått från 6 000 kronor till 25 000 på två månader. Hans röst har en opersonlig, lugn klang, som hos den som berättar om sin terminala cancer. Så låter resignationen.
Samtidigt lever liket på ett bisarrt vis hetsigare än någonsin. En åländsk flanör nerför Drottninggatan noterar inte bara de ständiga – antagligen telefonlånsfinansierade – putande läpparna och rumporna (tänk att Kalle Anka skulle bli 2020-talets skönhetsideal!) utan också de svindyra cafékedjorna var trettionde meter och den nya lågprisbutiken ”Normal” med sin slogan ”Det är normalt att köpa lite för mycket”. Det är business as usual i Sveriges Ankeborg, fast alla vet att det antagligen är kört. Vintern är på kommande.
I promenadens förlängning på Helgeandsholmen blir detta skärande tydligt. Vi har ju nu nått fram till riksdagen.
Sex veckor efter valet och känslan av domning och avtrubbning blir bara starkare i vårt västra grannland. Sverige brottas med sin självbild: röstade just en femtedel av svenskarna på ett parti med nynazistiska rötter? I de svenska tidningarna sliter två förhållningssätt med detta obestridliga faktum: dels genom att förneka det – ”SD är något helt annat nu” – dels genom att låtsas som att det inte är betydelsefullt. Sverigedemokraterna sitter ju inte i regeringen, ju.
För att ta den mest självklara tjuren vid hornen först: Jo, Sverigedemokraterna har djupa rötter till nynazismen. Nättidningen Expo (en oomstridd auktoritet på området) skriver: ”En granskning av partiets kopplingar till den svenska nazismen visade att hälften av partiets samtliga kandidater i valet 1998, före, under, eller efter sin kandidatur hade haft kopplingar till nazistiska grupper.” Då hade Jimmie Åkesson (SD) redan varit partimedlem i tre år.
Inte bara det: det var inte länge sedan en av partiets ledande riksdagsmän, Viktor Orbán-kramaren Björn Söder, hävdade att judar, romer och samer per definition inte kunde betraktas som svenskar, på grund av sina dubbla kulturella identiteter. Goebbels hade inte sagt det bättre.
Och sedan det andra påståendet, att SD inte sitter i regeringen: Nej, det var ju just det som var problemet.
För där är vi nu. Moderaternas ledare Ulf Kristersson såg det möjligen som en seger att kunna hålla ulvarna utanför regeringsborgen, men som många iakttagare redan påpekat är detta iscensatt idioti. På det viset kan SD fortsätta att agera som ett missnöjesparti utanför etablissemanget, samtidigt som man får igenom större delen av sin politik. Utländska medborgare ska kunna utvisas på grund av ”bristande vandel” (vilket väl mest lär drabba sextrafikerade kvinnor i klorna på sina hallickar), biståndet bantas drastiskt och miljödepartementet läggs ner osv osv ad nauseam. De flesta känner vid det här laget till det veritabla smörgåsbord av SD-bredda bajsmackor som den nytillträdda regeringen nu har att servera befolkningen.
I onsdags förra veckan hölls den svenska riksdagens första partiledardebatt. Obehagligt nog sa oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) inte ett ord till kritik om den nya migrationspolitiken – tvärtom försökte hon skryta med att det minsann var hennes parti som redan skärpt bestämmelserna på området. Hon framhöll också vilket lag-och-ordning-parti Socialdemokraterna var, antagligen i ett försök att nalla tillbaka lite röster från avgrunden. Jimmie Åkesson hade svårt att dölja sin belåtenhet när han agerade kung ovanför politiken och demonstrerade ett förakt för politisk kutym när han kritiserade de borgerliga partier han håller under armarna, samtidigt som han inviterade Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar att komma och prata med honom om hon ville trygga sjukförsäkringen för de fattiga. It’s good to be the king, särskilt när man inte behöver ansvara för något.
Moderaterna har alltså blivit ett viljelöst stödparti till krafter som fortfarande inte kan ställas till svars för sin sammetsfascism. Liberalerna hänger ovanför ett svart hål: räknar man bort stödrösterna från september och de fåtaliga väljare som trodde att det intellektuella haveriet Johan Pehrson skulle kunna bjuda på någon form av motstånd mot SD hamnar partiet långt under fyraprocentsspärren. Kristdemokraterna tiger och håvar in på sin bigotta socialkonservatism (när ska de plocka fram antiaborttakterna igen? Håll koll på klockan). Centern står utan sitt enda existensberättigande Annie Lööf och Miljöpartiet ska vara glada att de fortfarande lever och andas i den nya verkligheten där sänkta bensinpriser och återuppväckt kärnkraft är den nya lilla svarta.
Återstår Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som nu har att axla den otacksamma rollen som den enda som försvarar humanistiska värderingar i Sverige. Jimmie Åkessons julafton kom tidigt år 2022 med en sådan våt dröm till meningsmotståndare.
Som sagt: Det är business as usual i Kalle Anka-Sverige, fast alla vet att det antagligen är kört. Vintern är på kommande, på mer än ett sätt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
