Med ett drygt år kvar till valet är det hög tid att tänka på nästa mandatperiod. En aspekt är politikernas arbetsvillkor; arbetstider och arvode.
Lagtinget har ännu sommarlov, även om självstyrelsepolitiska nämnden sammanträdde förra veckan. De andra utskotten inleder arbetet i mitten av månaden. Plenum blir det under några veckor i september, följt av fyra veckors paus i oktober. I november och december debatteras budgeten intensivt, för att följas av ett par veckors lov under jul och nyår.
Även under vårvintern bryts perioderna av plenum och utskottsarbete med så kallade vita veckor, då lagtingsledamöterna långt kan räkna med ledigt från den delen av det politiska arbetet som kräver närvaro i lagtingsbyggnaden. De plenumfria perioderna gör att de veckor när det är plenum kan bli väldigt intensiva och alltid får inte alla ärenden den behandling de vore värda. Loven har haft beskrivande namn som potatis- och vedlov och det säger kanske något om varför de kommit till, men få av dagens lagtingsledamöter är potatisbönder.
Med tanke på att politikerna nu inleder det sista året av den här mandatperioden är det hög tid att diskutera deras arbetstider och ersättningar, för att villkoren ska vara tydliga i god tid inför valet nästa höst. De som är intresserade av att bli en del av det politiska skrået har rätt att känna till förutsättningarna.
Politikernas arvodesnivå har fått utstå hård kritik efter de kraftiga höjningar som genomfördes för några år sedan. Det var helt förståeligt – höjningarna var stora och tajmningen, sett till det ekonomiska läget i samhället i övrigt, inte optimal.
Men trots allt, ska vi ha ett parlament som ska fungera och som väljarna ska kunna kräva ansvar av, måste politikerna ha ett värdigt arvode. Var rätt nivå ligger är sedan en evig diskussion. Här ska, för transparensens skull, tilläggas att politikerna inte fattar beslut om sina arvoden, det gör en fristående kommission.
En del av arvodesdiskussionen är arbetstiderna. Att vara lagtingsledamot i Ålands lagting innebär att man inte har fasta arbetstider. Arbetsbeskrivningen är också flytande, det ligger i uppdragets natur och hur väl man lyckas eller misslyckas testas slutligen i följande val. Det gör debatten utmanande.
Vad ingår i uppdraget? Att närvara i plenum och utskottsarbetet (vars närvaro inte är offentlig) och delta i omröstningarna är väl minimum. Men betyder mer taltid att man jobbar mer? Leder fler anföranden till att fler perspektiv får ta plats, att debatten breddas och att slutresultatet blir bättre? Och vad är ett bra resultat av politikernas arbete? Är det en ekonomi i balans? Att servicen fungerar? Att lagarna är rättvisa? Att det blir så billigt som möjligt? Att så många som möjligt lyckas och har en plats i det åländska samhället? Det finns inget självklart rätt svar på frågorna. Alla väljare har sina egna krav på sin politiker och de beror på ens politiska hållning.
Och allt det där osynliga arbetet som ingår i uppdraget, att läsa på, fördjupa sig, undersöka hur det fungerar på andra ställen, formulera sig så att ens tankar blir konkreta förslag. Möta och diskutera med väljarna, veta vad som är viktigt för dem, det är en högst relevant del av uppdraget.
Med allt det sagt. Det är hög tid att slopa de vita veckorna. Ett sommaruppehåll, ledigt över jul och nyår, korta höst- och sportlov, det räcker. Arbetsflödet skulle bli jämnare vilket skulle kunna innebära höjd kvalitet på både debatten och slutresultatet. Sådana arbetstider skulle också mer likna de flesta väljares verklighet, vilket skulle gynna väljarnas förtroende för politikerna.
Här ska tilläggas att det sannolikt skulle kräva att lagtingets personalstyrka förstärks. I dag är personalstyrkan liten och tack vare deras flexibilitet klarar man arbetstopparna, men de så kallade vita veckorna krävs för att de ska få ut sina lagstadgade semestrar och kompledigheter. Mer personal är förstås en kostnad, men kanske gynnas ändå helheten, samtidigt som resiliensen, med fler händer, stärks.
Ett problem som lagtinget inte ska lastas för, men som drabbar lagtinget och ofta orsakar stor brådska, är landskapets brist på koordination. Det finns ingen övergripande plan för när lagförslag, meddelanden och redogörelser lämnas från regeringen. Ibland lämnas lagförslag i absolut sista sekund vilket försätter lagtinget i en väldigt svår situation när parlamentet vill göra ett ambitiöst jobb, men tidspressen gör att man tvingas ta till det ”snabba formuläret”. Sådant urholkar demokratin i längden. Landskapets litenhet spelar förstås in, men här behövs styrning. Lagtinget har både rätt till och en skyldighet att göra sitt jobb utan genvägar.
Det har gjorts flertalet försök att ändra på lagtingsledamöternas arbetstider och övriga villkor (vid sidan av arvodet), men förändringarna har varit marginella. Orsaken? Vissa politikers eget motstånd. Till skillnad från nivån på arvodet är det lagtinget som fattar beslut om de övriga villkoren.
Här finns nu ett gyllene tillfälle för politikerna att visa på modernitet, mognad och beslutsamhet.
Lagtingspolitikernas pensionsförmåner ändrades för dryga tio år sedan, delvis tack vare ett medborgarinitiativ. Nu finns ett perfekt tillfälle för väljarna att trycka på för att nästa lagting har de arbetsvillkor som väljarna tycker är lämpliga.
Ring, mejla och ryck din egen politiker i ärmen när du ser hen. Skriv en insändare i Nya Åland. Gör din röst hörd, men håll gärna god ton! Oavsett vad du tycker om politiker i gemen, eller deras politik, är de människor som är värda respekt.
