Björn Nylund i spalten: Fritt fram för frifräsare
I en del partier ryms och hanteras starka individualister bättre. I andra blir de ett reellt problem när det är underförstått att laget alltid går före jaget, även när den personliga övertygelsen avviker.
”Ingen sitter i lagtinget på hundra röster, utan man sitter där för att partiet dragit nästan 2000 röster”, sa Camilla Gunell (S) i Nyan tidigare i veckan när hon kommenterade partikollegan Mogens Lindéns agerande kring ÅHS upphandling och talade om grundläggande parlamentariska spelregler.
Om vi lägger sakfrågan i denna heta upphandlingspotatis åt sidan kan vi generellt konstatera att personvalsystemet gör Åland extra öppet för frifräsare inom politiken. Det krävs inte överdrivet många röster för att få en position inom den högsta politiken – och det är en åländsk realitet att personer utan tidigare politiskt engagemang snabbt kan gå från en annan samhällsposition till att få ett högt politiskt förtroendeuppdrag. Man kan tänka sig att det i flera fall ses som en naturlig, bekväm och välbetald del av yrkeskarriären.
De politiska partierna blir också extra benägna att välkomna många kandidater – och särskilt de som kan bidra med en större mängd personröster. Kandidatfisket pågår ända in i kaklet, och med en grov sortering. Det räcker med att säga att man står bakom valprogrammet.
Men sedan kan partiet sitta med Svarte Petter, en invald person som visar sig ha svårt att inordna sig i partilinjen eller ett samarbete med andra partier. Eller vill göra tjänstemännens jobb. Det kan bli ett kostsamt och förlorat mandat.
Väljarna blir i båda fallen blåsta på den politik de röstat på.
Den partiinterna utbildningen är generellt eftersatt på Åland – och verkar i bästa fall ske i efterhand. Här finns ett jobb att göra. Det kan jämföras med Sverige där bärande partier regelbundet eller åtminstone inför val ser till att utbilda alla potentiella företrädare innan de hamnar på partiets valsedel och även behöver skriva på en så kallad partiförsäkran där man förbinder sig att följa vissa spelregler.
Samtidigt dyker det upp anti-teser, som den svenska Folklistan till EU-valet. Den tidigare riksdagsledamoten och Robinsonvinnaren Jan Emanuel Johansson välkomnar kreti och pleti att kandidera under ny flagg, med löfte om utebliven partipiska och möjlighet att driva vilken fråga man själv vill i EU-parlamentet.
Ingen lär få mer personröster än Sara Skyttedal och han själv.
Kanske har han sneglat på möjligheterna i det åländska valsystemet.
