Ett smutsigt spel om vårt avfall
Ålands avfallshantering är en gammal, smutsig soppa som snart sagt alla åländska politiker varit med om att koka ihop de senaste 20 åren. Hur länge ska den få puttra?
Mise, kommunalförbundet Ålands Miljöservice, hade förra veckan ett styrelsesammanträde. Vill man få sig ett bittert skratt kan man läsa styrelseprotokollets § 124 med rubriken ”Producentansvar”. Där avhandlas återigen frågan om hur Åland ska kunna leva upp till avfallslagens krav på att de som producerar och/eller säljer förpackningar också ska bekosta deras återvinning.
Så sker nämligen fortfarande inte på Åland. Styrelseprotokollet är en vittnesbörd om en korrupt situation. Men låt oss först förklara saken närmare.
Enligt lag ska alla kasserade förpackningar samlas in och återvinnas. På Åland är det producentansvarsorganisationen Proans – helägt av Mise men helt under politisk styre – som står för insamlandet.
Enligt en EU-förordning är det de som sålt eller producerat förpackningarna som ska betala för detta. Men icke – på Åland är företagens ekonomiska bidrag till återvinningen blygsamt. Istället är det de åländska kommunerna som får stå för kalaset, genom tvångsavtal med Proans. I slutänden tvingas alltså de åländska konsumenterna, oavsett sin individuella konsumtion, att betala producenternas nota.
Alltså: Ålands skattebetalare subventionerar det åländska näringslivet i strid med lagen.
Som Nyan tidigare rapporterat är till råga på eländet också själva Proans olagligt sedan 2019. I den nya avfallslagen får nämligen bara producenter sluta sig samman för att ta hand om sitt avfall. Proans är ingen producent.
Så, ett politiskt styrt, olagligt bolag betalar näringslivets räkningar med skattebetalarnas pengar utan att ha rätt till det. Hur är en sådan kupp möjlig?
Svar: Därför alla politiker är med på den.
Frågan om de åländska förpackningarna går – åtminstone – tillbaka till 2004 och bildandet av Producentansvar Åland, med ekonomiskt stöd av landskapsregeringen och med huvudmannen avfallsbolaget Ålands Problemavfall, ägt av de åländska kommunerna.
Bolaget tillkom som en följd av det åländska näringslivets ointresse av att ta sitt ansvar för förpackningarna som de producerade: Det politiska etablissemanget, i skön förening med företagarna, ansåg att det skulle bli för dyrt. På grund av självstyrelsen kunde heller inte de åländska företagen tvingas in i någon av fastlandets lagstadgade producentorganisationer.
Visserligen hade man genom en blankettlag kunnat förmå dem till det. Men där gick det politiskt troll i det hela: Ända sedan Viveka Erikssons och Gunnar Janssons tid har det funnits en stark vilja att hitta en Åländsk Lösning för återvinningen.
Samtliga landskapsregeringar sedan dess har varit lika delaktiga att se genom fingrarna med situationen. Det är inte svårt att förstå varför detta aldrig blivit en politisk fråga, när alla tassar varit lika smutsiga.
Och där är vi fortfarande. Ålands Problemavfall blev Svinryggens deponi och problemet med det bristande producentansvaret skyfflades över till Proans, ägt av slagpåsen Mise men med politisk styrelse.
Proans har visserligen numera rätt att kräva av näringslivet att hosta upp pengarna för återvinningen. Men den politiska viljan att stöta sig med företagen är dock lika obefintlig som förut. Och ägaren Mise kan inget göra, annat än att tigga och be företagen och politikerna att växa upp, ta sitt ansvar och följa lagen.
Vilket till sist återför oss till det där styrelseprotokollet och § 124.
Där konstateras inledningsvis att Mise har velat att näringslivet skulle ta över Proans (och sålunda göra det lagligt) ”sedan bolaget grundades”. Det betyder att Mise vädjat om hjälp från producenterna sedan 2009 – alltmedan företagen och politikerna i god sämja låtit konsumenterna stå för sopfiolerna.
”Avfallslagstiftningen … tydliggör … ansvaret för avfall som lyder under producentansvar. Lösningar för allt slags avfall som ska finansieras av producenterna behöver lösas så att inte kostnaderna belastar hushållen”, kvider Misestyrelsen som ett negligerat barn i garderoben medan Fader Näringsliv och Moder Politik kramas i tv-soffan, lika döva som vanligt.
Det bittra skrattet föranleds slutligen av förslaget i § 124 för att åtgärda denna absurda situation: Att ”skicka en skrivelse till landskapet och Åland näringsliv”.
En skrivelse. Wow.
Insatta vet att det blir det åttonde brevet på tretton år om samma sak. Lycka till, Misestyrelsen.
Att få in Åland i något av de fastländska producentsystemen är en nog så knivig uppgift ens om alla drog åt samma håll. Så länge som den oheliga alliansen mellan lokalstaten och lokalkapitalet består kommer det vara rent omöjligt.
Och det smutsiga spelet om vårt avfall lär fortsätta.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
