Självstyrelselagen föll som bekant. Men efterspelet, framför allt tystnaden från regeringen Orpo, smakar minst lika bittert.
Trots mer än ett årtionde av utredningar, förhandlingar och ständigt återkommande tidspress gick det som det brukar. Åland och riket får inte till en ny självstyrelselag den här mandatperioden heller.
Visst, det fanns synpunkter från flera tunga remissinstanser som behövde lösas. Det fanns också synpunkter från mindre betydelsefulla remissinstanser som man hade kunnat strunta i. Politisk oenighet och den väg Justitieministeriet valde – att ta de flesta remissvar på stort allvar – spelade roll i varför tiden tog slut.
Många har uttryckt sin besvikelse, både på Åland och i riket. Men från ett håll har det varit förvånansvärt tyst: regeringen Orpo.
I regeringen Orpos regeringsprogram finns skrivningar om självstyrelselagsrevisionen, och Anna-Kaisa Ikonen (Saml) fick uppdraget som ansvarig minister.
När den nya självstyrelselagen föll fick Nya Åland beskedet att inga intervjuer skulle ges. Ålänningarna fick nöja sig med ett kort pressmeddelande där ministern konstaterade att arbetet går vidare. För de åländska politikerna var det knappast heller ett tillräckligt svar.
Det är svårt att förstå den plötsliga försiktigheten. Anna-Kaisa Ikonen har tidigare tagit sig tid att både sommarprata i Ålands radio och skriva en gäst-ledare i tidningen Åland i samband med självstyrelsefirandet. Men när en fråga av betydelse för Åland gick i stöpet blev utrymmet för offentliga uttalanden plötsligt mycket begränsat. När vi sedan bad statsministern kommentera det hela hänvisade han till Ålandsministern.
Till slut kunde hon sträcka sig till att mejla in svar på våra frågor, som vi redovisar i dagens tidning. En intervju med möjlighet att ställa följdfrågor gavs alltså inte. Förklaringen till varför – brådskande beredning av ”lilla proppen” och att ministern tillfälligt tappade rösten – lämnar en hel del att önska. Dessutom hänvisar Ålandsministern till pressmeddelande ”enligt kutymen”.
Men självstyrelselagen är inte vilken lag som helst. Den är en viljeyttring om hur relationen mellan Finland och Åland ska se ut nu och i framtiden. Frågan är större än en lagstiftningsprocess som har kört fast.
Och just den biten verkar inte riktigt ha lika stor betydelse på andra sidan Skiftet.
Det hade inte gjort någon praktisk skillnad, men om Ålandsministern hade tagit flyget till Mariehamn och kallat till en presskonferens tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren (Lib) så hade det uppfattats av många som en betydelsefull gest.
Att som ansvarig inte ens göra sig tillgänglig är förstås tråkigt på många plan.
Det är lätt att som ålänning känna att självstyrelsen inte står särskilt högt i kurs då.
Från åländskt håll har kritiken varit skarp. I nordiska sammanhang har åländska representanter på senare tid lyft den finländska synen på självstyrelsen och de har fått en del medhåll från nordiska kollegor.
Även om det förstås var rätt av de åländska delegaterna att uttrycka sin besvikelse offentligt så är det synd att det ska behövas. Och även om det var omöjligt att få självstyrelselagen i hamn så hade efterspelet kunnat dämpa reaktionerna.
För oavsett vad man tycker om det inträffade så behöver samarbetet med riket fungera. I slutändan vinner ingen på att tonen hårdnar och förståelsen minskar. Men då måste respekten vara ömsesidig.
