Kostnaden för skärgårdstrafikupphandlingen har kritiserats för att vara dyr. Samtidigt har de som faktiskt räknat på upplägget från början kallat det ett Pirkka-koncept. Det som nu väntar skärgårdstrafiken är en dyrare utveckling, eller avveckling.
Nyheten slog ner som en bomb i dag, fredag. Ingen aktör som har varit intresserad av att lämna anbud på ”den stora skärgårdstrafikupphandlingen” klarar ramen på 340 miljoner euro för 15 år som godkänts i lagtinget.
Därför avbryts den nuvarande upphandlingen och en ny ska inledas.
Det säger sig självt att den kommer att bli dyrare. De stora krigen i världen har påverkat prisbilden något enormt. Det räcker med att se på de lysande skyltarna ovanför bensinstationerna för att inse att bränslepriserna har skenat, det påverkar så klart också skärgårdstrafiken. Skillnaden för 2026 och 2027 är tre miljoner euro för samma trafik. I nuläget finns inte heller några indikationer på att läget kommer att förändras.
Dessutom har färjorna en begränsad livslängd och är redan nu till åren.
Allt detta tyder på att en elektrifiering av trafiken är vettig på lång sikt. Men då gäller det att ro en sådan tanke i hamn.
Den avbrutna upphandlingen är så klart ett misslyckande för landskapsregeringen. Men det visar också att belackarna delvis har haft fel. Det var inte ohemult dyrt, det var faktiskt ett ”Pirkka-koncept” för att citera Niklas Karlman, biträdande avdelningschef på infrastrukturavdelningen.
Belackarna har däremot haft rätt i att den bristande konkurrensen inte har gynnat upphandlingen. För det kommer aldrig gå att säga säkert om fler anbud hade kommit in om upphandlingen hade utformats på annat sätt.
Det norska rederiet Torghatten aviserade intresse, men anmärkte bland annat på den korta tiden som intressenter hade på sig att lämna in anbud. Dessutom ville de ha tillgång till Axferries båtar, något de ansåg var avgörande för att kunna konkurrera om trafiken.
Nu finns förstås en möjlighet att göra om upphandlingen. Den hetaste frågan lär vara huruvida man inkluderar den så kallade återköpsklausulen, möjligheten för landskapet att köpa tillbaka färjorna från Axferries, för att kunna erbjuda dem till andra intressenter ifall någon annan vinner en kommande upphandling.
Att nu ändra kriterierna så att återköpsklausulen inkluderas, samt göra andra mindre anpassningar, kan i bästa fall leda till en bredare politisk majoritet än den landskapsregeringen nu har fått. Det kan också i bästa fall leda till att planen för kortrutten håller över flera mandatperioder.
Först måste landskapsregeringen hitta en kompromiss som har ett tillräckligt starkt stöd i den egna lagtingsmajoriteten. Sedan är det upp till lagtinget att besluta hurudan skärgårdstrafik som ska finnas. Och då inte vad gäller exakta linjer eller färjor – lagtinget måste bestämma sig för om man vill ha en dyrare utveckling eller en avveckling av trafiken. Det är de två realistiska alternativen nu. För oberoende av hur man lägger upp trafiken framåt så lär priset per trafikerad sjömil bli högre än tidigare. Kvar finns då turtätheten att laborera med.
Om man inte hittar en väg framåt kan det bli upp till nästa lagting att avgöra skärgårdstrafiken. Det är ett år kvar till valet och missnöjet med skärgårdstrafiken har varit stort. Det har lett till åtminstone två avhopp från majoritetsblocket Rainer Juslin (Lib) och Jörgen Gustafsson (C). Och även om Juslin i fredags, samma dag som nyheten om den avbrutna upphandlingen kom, aviserade att han återvänder till Liberalerna kan regeringsmajoriteten knappast räkna med hans röst i alla lägen.
Om kortrutten ska förverkligas så behöver avtal skrivas den här perioden. Men tiden är knapp och motståndet är stort. Och alla som minns 2019 minns vad som hände när ett stort trafikavtal undertecknades precis innan ett val.
Mycket behöver nu hända på kort tid för att skärgårdstrafiken ska utvecklas, i stället för att avvecklas.
