På kyrkomötet i november 1986 beslutades att kvinnor kan vigas till prästämbetet i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Detta långt efter sina nordiska grannar. Men 40 år senare kan vi se att de kvinnliga prästerna tagit igen de förlorade åren med råge – på Åland är de mer utmärkande och tongivande prästerna i dag just kvinnor.
För 41 år sedan var det ännu inte tillåtet för kvinnor att bli präster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I dag utgör de majoriteten. Vägen dit har dock varit lång och konfliktfylld.
Den första kvinnan i Finland som tog examen i teologi var Wendla Ivaska 1913. Första gången en kvinnlig teolog anhöll om prästvigning i Finland var år 1955, men hon fick nej.
I Danmark vigdes de första kvinnliga prästerna 1948 och i Sverige blev det möjligt 1958. Men det skulle alltså ta ännu årtionden innan jämställdheten i ämbetet skulle infinna sig också i Finland.
Kvinnoprästfrågan blev fokus för omdebatterade omröstningar på det finländska kyrkomötet, först 1963 och sen igen 1976. Ingendera av gångerna uppnåddes kvalificerad majoritet. Vid en tredje omröstning 1984 så röstade 73 emot och 32 för. Men i detta skede var kyrkfolket inte med på noterna. Beslutet ledde till en våg av utskrivningar ur kyrkan, som i sin tur bäddade för ett positivt utslag på kyrkomötet 1986 och beslutet om kvinnliga präster vann laga kraft från början av år 1988. Den 6 mars 1988 prästvigdes totalt 92 kvinnor. En av dem var Sirkka Liisa Enqvist som samma år blev den första kvinnliga kyrkoherden i Finland – i Lemland-Lumparlands församling. I maj 1990 blev det även möjligt för kvinnor att bli biskop. 2010 valdes den första kvinnan, Irma Askola, in som biskop i Helsingfors stift.
Men även om de har tillåtelse, så har de inte alltid acceptans. Det finns fortsättningsvis de som anser att kvinnor inte ska inneha prästämbetet och som högljutt proklamerar det. Ett exempel hittar vi i församlingsprästen Dennis Svenfelt som 2021 valde att säga upp sig som församlingspastor i Pedersöre församling då Mia Anderssén-Löf anställdes som kyrkoherde. Domkapitlet stängde då av Svenfelt i ett antal månader, och han får inte längre ha ett anställningsförhållande i en församling. Domkapitlet gjorde det tydligt vad de tyckte om profilerade kvinnomotståndare.
”Den hållning Dennis Svenfelt valde fick praktiska konsekvenser”, sade biskop Bo-Göran Åstrand till Svenska Yle efter beslutet.
Svenfelt själv hävdar att han bara råkade bli ansiktet utåt för en inomkyrklig konflikt där han representerar den ”apostoliska traditionens syn på ämbetet”.
Det går att konstatera att det gör kyrkan gott att inte ha apostlar som Svenfelt som sitt ansikte utåt. På Åland har däremot prästerskapet fått en starkt kvinnlig profil. Vi hittar tongivande, karismatiska och engagerade präster i bland annat Maria Widén, Mari Puska, Gunnevi Styrström, Katarina Gäddnäs och Carolina Lindström. I bara detta lilla urval hittar vi synligt engagemang och erfarenhet i frågor som rör en imponerande bredd av samhället; hbtqi, jämställdhet, psykisk ohälsa, vård, ungdomsengagemang, demokrati, sorg, militär beredskap, kultur …
Utöver nämnda förmågor ser vi ett stadigt växande fält av kvinnliga präster och kyrkoherdar på Åland. Det är nästan omöjligt att tänka sig att det för 41 år sedan inte fanns en enda.
