I sommarens lågmälda mediabrus har kommunerna varit ett återkommande tema. I vanlig ordning landar diskussionen i hur många kommuner Åland ska ha och de verkliga frågorna hamnar i skymundan.
Vilken nivå av välfärd ska vi ha? Hur säkerställer vi att ansvar och resurser hålls i balans? Och varför återkommer kommunkartan som svar när problemen i grunden handlar om något annat?
I Ålands Radio den 28 juli avfärdar finansminister Perämaa den ekonomiska oron från 15 av 16 kommunstyrelseordförande med att kommunerna de senaste åren har redovisat bättre bokslutsresultat än landskapet och att höga kostnader främst beror på egna ambitioner eller skalnackdelar. Diskussionen gagnas inte av att ställa landskapets och kommunernas ekonomi mot varandra som om de vore motpoler, och det är missvisande att använda kommunernas goda bokslut som argument mot den oro som nu uttrycks. Tvärtom kan resultaten ses som ett kvitto på att kommunerna under lång tid har gjort det som landskapet själv haft svårare att göra: anpassat verksamheten till de ekonomiska ramarna.
Vidare hävdar finansministern att kommunerna inte har fört frågan om kostnadsdrivande lagstiftning i bevis. Vi hjälper gärna till med bevisföringen genom två exempel. Landskapslagen om barnomsorg och grundskola, som trädde i kraft 2021, innebar flera ambitionshöjningar: utökade stödinsatser, ökat mångprofessionellt arbete samt nya krav på dokumentation, ledning och uppföljning. Vid samma tidpunkt reformerades även socialvårdslagstiftningen med bland annat fler skyldigheter, förstärkta insatser och ökade administrativa krav. I lagförslagens ekonomiska konsekvensbedömningar identifierades sammantaget årliga kostnadsökningar för kommunerna i storleksordningen 1,8 miljoner euro.
Om nya skyldigheter, höjda kvalitetskrav och större administrativa åtaganden inte påverkar kostnadsutvecklingen, vad gör det då?
I Åbo Underrättelser den 27 juli diskuterar Siv Sandberg återkomsten av frågan om kommunsammanslagningar i riket och varnar för att lösningen är lätt att formulera, svår att genomföra och riskerar att skapa politiska brännsår som ”svider i årtionden”. När höstens kriskommunsförfarande närmar sig med stormsteg för flera åländska kommuner finns det definitivt skäl att vara lyhörd och ödmjuk för den långa och sannolikt svåra process som väntar, oavsett hur utfallet blir.
Är det verkligen troligt att nästan alla kommuner har missförstått sin egen ekonomiska situation, eller ser de utmaningar som inte syns i de sammanställda bokslutssiffrorna? Att rita om gränser gör inte uppgifterna mindre eller billigare att utföra. Därför bör Ålands kommunala ekonomi inte reduceras till en fråga om kommunkartan. Den verkliga frågan är hur framtidens välfärd ska finansieras.
MINNA HELLSTRÖM
Förbundsdirektör Ålands kommunförbund
