Orpo, Sipilä, Rinne och Marin
Viveka, Veronica, Camilla och Katrin.
Statsministrar komma, statsministrar gå.
Lantråd i långa rader som fågelholkar här nu stå.
Likt Povels sång om kokosnöten som tål hammare och spik,
Efter alla år så är det bara självstyrelselagen som är sig lik.
Detta för att man i Finland sparkar så bakut.
Varför det är så måste man inse och det nu rätt akut.
Nu beklagar sig högljutt vår åländske riksdagsman.
Trots att det var de ryggradslösa, SFP och han,
Som gladeligen Sannfinländarna till makten släppte fram.
Med facit i hand, hoppas de har vett att känna ens en gnutta skam.
Kanske man ändå också skulle sig se sig själv uti spegelen.
Vad är det som är gemensamt för alla misslyckanden.
Kan det vara mannen som ännu 2011 Åland från Finland ville bryta ut,
Och 2020 högljutt förbannade finlandssvenskar i landskapsregeringens korridorer så att det osade krut.
Kan det vara minnet av förhandlingar som då gjorde den finska ministern stum,
Förhandlingsgruppens beteenden som inte passade i möblerade rum.
Orsaken kan nog också stå i delar av lagens retorik att finna,
Som den ser ut idag kan man svårligen i stora delar av Finland några sympatier vinna.
Att beröva ett folk dess rösträtt i sitt eget land,
Med missnöje det går nog hand i hand.
Liksom att i sitt eget land på sin bostadsort inte en valfri liten jordplätt få förvärva,
Och att en utspridd barnaskara inte kan sina föräldrars jordplätt problemfritt få lösa in och ärva.
Inte bara sannfinländare mot detta reagerar,
Så här är det inte en modern demokrati fungerar.
Nej nu är det dags fila bort några vassa hörn och taggar,
Det självstyrelsen i kanten inte det minsta naggar.
Den åländska självkänslan är nog så pass god,
En liten uppmjukning av den höga muren tål den nog.
Gör Åland till det Åland vi nog egentligen vill vara.
En fredens ö där folk vill bosätta sig och på semester fara,
En demokratins, jämställdhetens, rättvisans och likabehandlingens oas.
Då kan den nya självstyrelselagen snart firas med kalas.
STIG ABRAHAMSSON
