Låt mig, på mitt eget sätt, göra en kritisk läsning av Alyssa Bitter Gibbs insändare om förtroende på Åland den 7 augusti. Och låt mig börja med det viktigaste: i grunden håller jag med henne om mycket av det hon skriver.
Hon sätter fingret på en fråga som är både känslig och avgörande för ett litet samhälle som vårt. Närheten mellan människor är en av Ålands stora styrkor. Vi känner varandra, beslutsvägarna är korta och det går ofta att lösa saker utan den anonymitet och byråkrati som präglar större samhällen.
Men samma närhet innebär också en institutionell risk.
Det är därför Gibbs text är viktig. Men just eftersom frågan är viktig behöver argumentationen också tåla kritisk granskning.
Misstro kan vara rationell – utan att varje misstanke är sann. En av Gibbs starkaste poänger är att hon vänder på den vanliga diskussionen om förtroende. När tilliten minskar frågar institutioner ofta vad som är fel med medborgarna: Är det sociala medier? Polarisering? Missförstånd? Allmän negativitet?
Gibbs vänder i stället frågan mot makten. Om människor upplever myndigheter som inkonsekventa, personberoende eller svåra att granska, räcker det inte att kommunicera bättre. Då måste också själva processerna granskas.
Det är en viktig demokratisk poäng.
Men här uppstår samtidigt ett problem. Misstro kan vara både verklig och rationell utan att varje misstanke därmed är korrekt.
Gibbs hänvisar till undersökningar där 65 procent upplever att personliga relationer påverkar offentliga beslut och där mer än hälften anser att släktingar, vänner och nätverk gynnas.
Det är allvarliga siffror. Så utbredda upplevelser är i sig ett institutionellt problem.
Men det finns en avgörande skillnad mellan att säga många människor upplever att personliga nätverk påverkar beslut och att säga att personliga nätverk faktiskt påverkar besluten på det sätt människor upplever.
Det första kan en förtroendeundersökning visa. Det andra kräver mer: rekryteringsdata, jävsärenden, myndighetsbeslut och deras motiveringar, klagomål, revisioner och systematiska jämförelser.
Det handlar inte om att avfärda människors erfarenheter. Tvärtom. Jag kan själv känna igen flera av de situationer som Gibbs beskriver. Men ska vi förstå problemet – och förändra det – måste vi kunna skilja mellan upplevelse, strukturell risk och dokumenterad praktik.
Är korruption rätt ord?
Här finns också min största invändning mot Gibbs resonemang.
Hon utmanar med rätta den alltför bekväma nordiska föreställningen om korruption som något som sker långt borta och involverar oligarker, kontantkuvert och direkta gentjänster. Men pendeln riskerar att svänga för långt åt andra hållet.
Favorisering, nepotism, svågerpolitik, jäv, informella nätverk, dålig förvaltningskultur, inkonsekvent myndighetsutövning och maktmissbruk kan alla vara allvarliga problem. Men de är inte nödvändigtvis samma sak.
Om vi använder ”korruption” som samlingsbegrepp för dem alla ger vi också kritikern en enkel möjlighet att avfärda hela resonemanget: ni kallar allt ni inte tycker om för korruption.
Då riskerar en viktig diskussion att fastna i semantik.
Jag tror därför att Gibbs egentligen beskriver något som på Åland kan vara både mer relevant och svårare att komma åt: informell relationsmakt.
Den behöver inte vara olaglig. Den behöver inte ens vara medveten. Men den kan ändå påverka vem som får tillträde, vem som blir lyssnad på, vem som får flexibilitet och vem som möter reglerna i deras hårdaste form.
Det är också här jag tycker att Gibbs har en av sina viktigaste insikter: ingen behöver ha planerat helheten.
Vi behöver inte utgå från att människor i våra institutioner är korrumperade eller cyniska. Problemet är egentligen mer intressant än så.
Även välmenande människor kan reproducera strukturer som gynnar det välbekanta. Vi tenderar alla att känna större trygghet med människor vi känner, förstår och redan har förtroende för.
I ett litet samhälle förstärks detta eftersom samma människor möts i flera roller: på arbetsplatsen, i föreningen, i politiken, i styrelserummet, på myndigheten och privat.
Relationen stannar inte nödvändigtvis i det rum där den uppstod.
Det är därför frågan inte främst bör handla om huruvida enskilda människor är goda eller onda. Den bör handla om huruvida våra institutioner är konstruerade för att hantera de mänskliga mekanismer som vi vet finns. Småskaligheten har också en annan sida.
Samtidigt måste vi våga argumentera mot vår egen hypotes.
Om samma personer återkommer i styrelser, arbetsgrupper och institutioner behöver det inte bero på favorisering.
Åland är litet. Inom vissa områden finns det få personer med specifik specialistkompetens. Rekryteringsunderlaget är begränsat och roller kommer därför ofrånkomligen att överlappa.
Från mitt eget arbete som chef för Nordens institut på Åland känner jag igen dilemmat. Ibland finns helt enkelt inte den bredd av kompetenser som man skulle önska sig, och specialistkunskapen koncentreras därför till relativt få människor.
Men även det motsatta kan förekomma: att den enskilda kandidatens faktiska kompetens får mindre betydelse och att andra, mer informella eller lokalt kulturella kriterier väger tyngre.
Det är just detta som gör frågan komplicerad.
De nätverk som gör ett litet samhälle effektivt kan samtidigt göra det sårbart för favorisering.
Lösningen är därför inte att avskaffa närheten. Lösningen är att bygga starkare institutionella och demokratiska skydd runt den. ”Alla känner alla” är alltså inte problemet.
Problemet uppstår när alla känner alla och institutionerna samtidigt beter sig som om detta inte medför några särskilda risker.
I ett större samhälle skapar anonymiteten ett visst institutionellt avstånd av sig själv. På Åland måste vi ibland skapa det avståndet genom regler, transparens, dokumentation, jävsbestämmelser och oberoende granskning.
Därför skulle jag vilja vända på den vanliga logiken:
Ju mindre samhället är, desto större måste medvetenheten om opartiskhet, transparens, dokumentation och oberoende kontroll vara. Det innebär inte att Åland är mer korrupt än andra samhällen. Det innebär att vår samhällsstruktur skapar särskilda risker som kräver särskilt starka institutioner.
Och här tror jag att vi kommer längre om vi skiljer mellan tre saker.
För det första uppfattning: många ålänningar upplever att relationer och nätverk har betydelse för hur makt utövas.
För det andra risk: våra små och överlappande sociala och professionella nätverk skapar en strukturell risk för jäv, favorisering och informell makt.
Och för det tredje dokumenterad praktik: om denna risk faktiskt leder till systematisk särbehandling måste vi vara beredda att undersöka empiriskt.
Vi behöver inte först bevisa att Åland är ett ”korrupt samhälle” för att ta problemet på allvar. Det räcker att konstatera att risken finns – och att en betydande del av befolkningen upplever den.
Det borde göra oss nyfikna snarare än defensiva.
För mig handlar detta inte om att misstänkliggöra Åland. Tvärtom. Det handlar om att stärka Åland politiskt, ekonomiskt och socialt och om att skapa ett mer öppet, uppskattande och framåtblickande samhälle.
Därför håller jag också fast vid en av de vackraste och viktigaste formuleringarna i Gibbs text: ”tillit är samhällets minne.”
Just därför kan vi inte kräva att människor glömmer. Vi måste skapa institutioner som ger dem något bättre att minnas.
JACOB MANGWANA HAAGENDAL
