Tillbaka till skolbänken, svedupellar
”Blott Sverige svenska krusbär har”, skaldade C.J.L. Almqvist längtansfullt i sin exiltillvaro som landsflyktig i Amerika. Må så vara, men tar man bort krusbären ur sentensen blir läget genast ett annat. Att svenska är ett pluricentriskt språk – alltså ett språk som talas och skrivs i fler länder än ett – vet vi naturligtvis här på Åland. Och i Finland.
Däremot är okunskapen i Sverige förvånansvärt utbredd.
Många minns säkert Aftonbladets famösa intervju med den finlandssvenska hockeyspelaren Kasper Björkqvist efter Finlands junior-VM-guld 2016, där reportern Hans Abrahamsson berömmer Björkqvist för hans ”klockrena svenska”, varpå unga Björkqvist tvingas undervisa Abrahamsson om ländernas gemensamma historia och om språkförhållandena i Finland. Intervjun blev viral och känslorna gick heta i Svenskfinland.
Men nu har det hänt igen: i SVT:s direktsändning av Vasaloppet förra veckan intervjuade Daniel Nannskog en finlandssvensk skidlöpare. N: ”Men du bor där uppe, alltså?” S: ”Jag bor i Finland jo.” N: ”Du gör det? Men fantastiskt fin svenska du har?” S: ”Jo, jag är finlandssvensk.” N: ”Aahh … mysigt. Men …” S: ”[…] det är mitt modersmål.” N: ”Aaahh, den fina gamla klassikern …”
Sportreportrarna är tyvärr långt ifrån ensamma om att sakna kunskap om svenskspråkigheten i Finland. En stor undersökning av Magma/Novus 2017 visade att en förkrossande majoritet – nästan 80 procent – av sverigesvenskarna inte vet att svenskan utgör ett av Finlands två nationalspråk eller vad finlandssvenskarna är för några.
Och okunskapen om Åland tycks vara lika utbredd. Likt finlandssvenskarna har väl de flesta ålänningarna någon gång fått beröm för sin goda svenska i Sverige, eller erfarit att sverigesvenskar trott att de kommer från Norrland eller annorstädes. Flertalet intervjuade informanter i Fanny Erikssons studie ”’Det går att ta ålänningen från Åland men det går inga ti ta Åland ur ålänningin’. Om sverigeålänningars dialekt och identitet” (2016) vittnar också om just detta; att många sverigesvenskar inte känner till Åland och att öriket hör till Finland men är enspråkigt svenskt.
Också på det litterära fältet har okunskapen om och den styvmoderliga behandlingen av den finlandssvenska litteraturen i Sverige diskuterats i åtminstone halvtannat sekel. Även om nyare forskning kunnat slå hål på vissa segdragna myter och missuppfattningar kring detta, är problematiken fortsatt aktuell.
I den digra antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor (2018), som precis i dagarna utkommit i en nyutgåva hos Albert Bonniers förlag, inkluderar visserligen redaktörerna Ingrid Elam och Jerker Virdborg glädjande nog också finlandssvensk litteratur i sitt urval – hela 9 av 90 representerade författare är finlandssvenskar, vilket innebär att den procentuella andelen faktiskt är drygt tre gånger så stor som andelen finlandssvenskar av hela svenskspråkiga populationen (cirka 3 procent). Samtidigt präglas såväl verkets baksidestext som förordet tydligt av så kallad ”metodologisk nationalism”, en term som kortfattat och förenklat innebär att nationalstatens gränser tas för givna utan att ifrågasättas av forskaren eller redaktören och att detta i sin tur påverkar hela framställningen, inklusive resultaten.
I förordet inleder redaktörerna med att fråga sig: ”Vad finns att säga om den litterära novellens utveckling i just Sverige, sett över längre tid?” Och vidare, om vad som förvånat dem mest i arbetet med antologin: ”Framför allt tydligheten i den bild av landet Sverige som vid en sammanlagd läsning växter fram.”
Samtidigt som finlandssvensk litteratur inkluderas i verket, exkluderas den alltså märkligt nog i presentationen av nämnda verk. Medverkande författare som Zacharias Topelius, Fredrika Runeberg, Runar Schildt, Elmer Diktonius, Anders Cleve, Tove Jansson och Solveig von Schoultz skrev – på grund av Finlands minst sagt dramatiska historia – naturligtvis från vitt skilda erfarenhetshorisonter jämfört med sina kollegor från Sverige, och deras noveller utspelar sig i de flesta fall i Finland och gestaltar finländska förhållanden. Antologin behandlar de facto den litterära novellens utveckling i Sverige – och i Finland.
Ett mindre styvmoderligt behandlande av finlandssvensk litteratur i Sverige skulle ge fler åländska författare (som ofta, men inte alltid, ingår i det finlandssvenska litterära kretsloppet) bättre möjligheter att erövra den betydligt större marknaden i Sverige. Och i ett mer vardagligt hänseende skulle de 6 000–7 000 ålänningar och cirka 60 000 finlandssvenskar som bor eller vistas stadigvarande i Sverige, slippa svara på de i och för sig oftast välmenande men relativt imbecilla frågorna om språk och härkomst.
Nya undersökningar visar att både intresset och förtroendet för Finland visserligen ökat i Sverige under senare tid, inte minst beroende på den ymniga rapporteringen i sverigesvensk media om Finlands smidiga process mot Natomedlemskapet (i kontrast mot Sveriges krokigare dito). Inte mycket talar emellertid för att just kunskapen om landets språkförhållanden ökar härvidlag.
Möjligen kan det faktum att Finland för första gången sedan Mannerheim precis fått en helt tvåspråkig president få upp ögonen för Finlands tvåspråkighet också i Sverige; här kunde Alexander Stubb faktiskt dra sitt strå till stacken och pedagogiskt lyfta fram Finlands språkförhållanden i kontakten med Sverige – även om han själv vägrar kalla sig finlandssvensk.
Annars: tillbaka till skolbänken, svedupellar.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
