Nils Eriksson började i september planera äventyret att simma över Ålands hav. Han har sedan dess tränat hårt varje dag för att uppnå målet, trots att han var relativt ny till simning. På fredag eftermiddag slutförde han sitt mål efter 40 kilometer och 17 timmar av simning. – I början njöt jag ganska mycket. Sen blev det natt, och då blev det extremt kallt, det var första gången jag började tvivla lite och tänka vad håller jag på med, säger han.
Det var under fredag eftermiddag som Nils Eriksson hade simmat klart den 40 kilometer långa sträckan mellan Grisslehamn i Sverige och Åland. På lördagen ringer Nya Åland upp Eriksson som berättar om sitt 17 timmar långa äventyr.
– Det känns väldigt bra, skönt att ha det gjort. Det är en sak man har tänkt på så länge varje dag, och tränat så mycket till och lagt så mycket tid på. Det var väldigt skönt att få det gjort, och främst väldigt kul att genomföra det, säger han.
Övermäktig känsla
Det hela påbörjades i Grisslehamn på torsdag kväll. Med på följebåten är Karl Palmqvist, Hannes Karlberg, Johan Eriksson och Nils Manelius som körde båten.
– Jag gjorde mig redo och smörjde in mig med kofett och något slags smör för att hålla värmen bättre under våtdräkten och för att förhindra skav. Jag var både nervös och taggad, det kan kännas ganska övermäktigt att ta sig över ett hav när man står där, säger Nils Eriksson.
När Eriksson väl började simma var vädret lugnt, men natten bjöd på utmaningar.
– I början njöt jag ganska mycket. Sen blev det natt, och då blev det extremt kallt, det var första gången jag började tvivla lite och tänka vad håller jag på med. Mina ben domnade bort i ungefär två timmar, då var jag lite orolig. Jag försökte hålla värmen genom att sparka igång benen och röra på mig mer. Jag drack vatten och varm buljong, och försökte få i mig mer mat, men det hjälpte inte.
När solen började gå upp fick han upp värmen igen och kände ny energi.
Kämpade i strömmarna
Mitten av simningen kommer han inte ihåg mycket av då han har ”gått in i autopilot”.
– Man hamnar i ett meditationsstadie, man är bara i vattnet, och tar sig framåt och andas. Man tänker på andningen och så blir man ganska borta i huvudet.
Till slut närmade han sig ön Gisslan, där strömmarna blev ett problem.
– Det blev att man behövde kämpa i strömmarna. Det började blåsa upp ganska rejält, ungefär en timme innan jag klev upp på Gisslan så var det motvind. Det var otroligt jobbigt när man simmat i 16 timmar. Så jag steg upp på ön, vilket kändes konstigt men skönt. Men när jag skulle kliva i vattnet igen så hade det blåst upp ännu mer, men då hade jag ändå nått land på Åland.
Eriksson ville försöka ta sig till fasta Åland, men det hade blivit så stark vind att han inte ens kunde äta i vattnet bredvid båten på grund av att båten gungade så mycket. Det blev helt enkelt för farligt.
– Jag gick upp på båten och käkade, sen hoppade jag i igen. Jag försökte simma men det blev en till två meter höga vågor och det var som att jag var i en torktumlare i ungefär två timmar till då. Jag gick upp på båten för att vila och äta igen, då bestämde vi oss för att vi ska avsluta simningen på Signilskär. Vägen dit var det också mycket vågor men då hade jag medvind.
Det var en gruppinsats
De sista 500 metrarna hoppade även Karl Palmqvist i vattnet och fick vara en vägvisare till Signilskär där de avslutade simningen.
– Det här skulle inte ha varit möjligt utan alla som var på båten, speciellt Karl som hjälpt mig extremt mycket i träningen. Nu under simningen så gav han mig mat var 30 minut och simmade lite med mig för att hålla motivationen uppe. Sen var det kul att pappa var med så jag kunde känna den tryggheten, och Nils Manelius som ställde upp med sin båt och ville planera det här med mig, och där i slutet med vinden körde han extremt skickligt. Hannes var med och filmade till en dokumentärfilm som vi sätter ihop om äventyret. Det hade aldrig gått utan dem.
Innan Gisslan steg Eriksson aldrig ur vattnet. Under pauser höll han i med en hand i båtens räck så han kunde äta och dricka.
– Det var ju det som var målet, att ta sig till Åland utan att gå upp på båten. Sen var originalplanen att ta sig till fasta Åland, men det blev i princip omöjligt när det blåste så mycket. Men jag är otroligt nöjd ändå.
Resan blev en ögonöppnare
Efter simningen mår Eriksson bra, han har tränat hårt en lång tid, så kroppen återhämtar sig snabbt.
– Men det är klart att jag har ont i axlar och rygg och är ganska trött. Men jag trodde att jag skulle vara sängliggande efteråt och det är jag absolut inte.
Resan över Ålands hav är bara en del av en större resa för Nils Eriksson, där planeringen och träningen inför simningen har varit den största biten.
– Den största lärdomen är att man ska jag göra det man känner för, det är så mycket runt det, att träffar människor, att ta sig an utmaningar, och att efter smärta mår man ganska bra.
En stor del av processen har även varit hans insamling till Östersjöfonden, som kommer fortsätta vara öppen tills vidare.
– Jag har inte varit så insatt i miljö innan. Det är en dörr som öppnats nu, att lyfta blicken och se att Östersjön mår inte bra. Jag har insett i träningen när jag simmat i olika vatten att oj vad det smakar skit här, man känner verkligen av hur dåligt det är. Just under simningen fick jag jätteont i halsen och täppt näsa av alla alger, så kroppen reagerar på miljön. Det är en riktig ögonöppnare, vi förstör planeten extremt mycket och jag vill hjälpa på något sätt.
Han vill fortsätta med träningen när han återhämtat sig, inte lika intensivt men regelbundet så att han kan sätta nya mål i framtiden.
– Det finns flera mål men det tänker jag inte avslöja nu.
Nils Eriksson
Ålder: 25
Bor: Stockholm
Hemkommun: Mariehamn
Jobb: Filmare och klippare
Familj: Mamma Marie Wiklund-Eriksson och pappa Johan Eriksson samt systrarna Ida och Sofia Eriksson.
