Kylan biter i huden och mörkret kryper tätt inpå kroppen. Krishettan som i detta ögonblick ligger över Mellaneuropa märker vi ingenting av där vi befinner oss. Den pågår två meter ovanför våra huvuden, och för en timme sedan önskade jag inget annat än att få fly den för en stund.
Så nu står vi här, i en fuktig hålighet under ett stekhett torg mitt i Bryssel, och hackar tänder. Inlåsta.
Det var inte så det var tänkt. Vi gick på ölmuseum i det gamla börshuset på Grand-Place för att fira sambons födelsedag, och biljetterna inkluderade ett besök på den arkeologiska fyndplatsen under byggnaden.
Nu står vi mitt i resterna av ett franciskanerkloster som byggdes på 1200-talet, och den automatiska dörren in och ut från ruinerna har drabbats av elfel.
Min sambo försöker höra om någon på utsidan har noterat att två turister har försvunnit, jag försöker att inte tänka på spöken.
För precis bredvid oss där i mörkret ligger, svagt upplysta, två människoskelett. Det ena ser med ett otränat öga ut att vara ganska intakt, det andra … inte. Det saknar skalle.
Jag hoppas att platsen inte är hemsökt alls, men om den är det hoppas jag ännu mer att det inte är spöket efter en halshuggen person som hänger här.
Klostret mejades ner för att man skulle bygga börshuset på samma plats, på Napoleons direktiv, och den befintliga byggnaden ligger tvärs över ruinerna. Två omständigheter som jag tänker mig att eventuellt skulle kunna vara upprörande för spöken efter medeltida Franciskusbröder.
Jag trivs inte under marken i största allmänhet. Jag trivs inte inlåst. Och jag trivs definitivt inte i sällskap av mänskliga kvarlevor och ett oklart antal möjligtvis arga spöken.
Men hjälpen kommer så småningom och vi vallas ut genom en undangömd trappa ämnad för underhållsarbete.
”Grattis på födelsedagen”, mumlar jag till sambon när vi darrbenta står i ute i solskenet igen.
”Ska vi boka ett escape room?”, frågar han glatt.
