Efter två veckors resa i Slovakiens berg och Tjeckiens städer är jag tillbaka på hemmaplan. Syftet med min resa var att delta i ett internationellt läger och träffa människor från alla världens hörn. Vi tillbringade tid på tre olika orter: en stuga vid Karpaterna, ett tjeckiskt hostel vid Polens gräns och ett fint hotell i centrala Prag.
Anslutningarna till Slovakien var bristfälliga, eftersom landet är en ovanlig destination för turister. Jag var tvungen att åka buss från Österrike. Min mobil hade i som vanligt slut på batteri, så jag började tala med en man på bussen. Han var förundrad över vad en finländsk tjej hade att göra i hans hemland. Trots detta var han väldigt hjälpsam och visade mig vägen till Bratislavas tågstation. Ingen talade engelska och jag var tvungen att kommunicera med gester. Slutspurten till lägret var en tågresa genom bergen, som tillät mig att insupa de vackra vyerna och andas ut.
På lägret var det däremot full fart. Vi växlade mellan att klättra upp i höga bergskedjor till att ta oss ner i gruvor.
1 962 meter upp i luften såg man ingen människa, utan endast en ensam bergsget.
Efter en kort tid började en stark gemenskap växa fram mellan oss lägerdeltagare. Jag delade rum med två tjejer, en från Turkiet och en från Kanada. Vi lånade jämt och ständigt saker av varandra, från hårtork till idrottskläder. Om man var uttråkad kunde man svänga förbi köket, där någon alltid drack Kofola eller förberedde middagen.
Det bästa med hela upplevelsen var nog de oväntade vänskaperna.
Jag talade med personer som jag aldrig skulle ha stött på annars. Vissa av deltagarna hade ett begränsat engelskt ordförråd och vi fick vara kreativa med kommunikationen. En brasiliansk kille uttryckte sig genom att sjunga låttexter och dansa. Oväntat nog hade både jag och en annan åländsk tjej valt Slovakien i lägerkatalogen. Vi hade aldrig träffats tidigare, trots att vi bor endast en kommun ifrån varandra.
Vem skulle kunna ha trott att vårt första möte skulle vara i en slovakisk stuga?
