Det här kanske är självklart för alla er andra. Men för mig slog insikten ned som en bomb i min hjärna alldeles nyligen. Kommer ni ihåg sjuttiotalet? Eller, kommer ni ihåg när vi var ”små” och tittade på musikalen Hair? Minns ni filmen om Forrest gump och kände ni då tidens vingslag mot hjärtat när protesterna mot Vietnamkriget rasade, Watergateskandalen briserade och AIDS-epedemin bröt loss till The Mamas and the Papas, Aretha Franklin och Jimi Hendrix.
Minns ni de storblommiga sjuttiotalstapeterna, de nedärvda barnkläderna i brun frotté och minns ni att vi klädde ut oss i skolan till Flower Power med peace-märken runt halsen och plastblommor i håret. I min dåtida tidsuppfattning låg sjuttiotalet ungefär lika nära eller långt borta som stenåldern. Familjen Flinta och Barnen Hedenhös var lika likvärdiga delar av min kulturella värld som ABBA. Fast ABBA hade konstigare kläder.
När jag var 20 år hade sjuttiotalet slutat 20 år tidigare. De som är 20 år idag, deras sjuttiotal är nittiotalet. Det är en helt vansinnig tanke tycker jag. Det är faktiskt 26 år sedan nittiotalet tog slut, det är ju ganska uppenbar matematik, ändå känns det som en chock när man tänker på hur stort avståndet har blivit till de som är unga idag. Är Michel Jackson dagens Fleetwood Mac? Är grungens för långa flanellskjortor och trasiga jeans motsvarigheten till de maskeradliknande utsvängda jeansen vi skrattade åt och inte förstod hur folk kunnat ha på sig? Det känns så konstigt.
Nittiotalets Vietnamkrig – kriget i forna Jugoslavien kanske? Även om proteströrelsen inte lämnade något avtryck, alls. Och Watergate – Clintons affär med miss Lewinsky? Tamt säger jag.
Svårt att känna det episka med just nittiotalet och vår generations beiga insats när det kommer till att göra historien till något spännande för kommande generationer. Även om nittiotalet var fantastiskt på många sätt så har det knappast den rosaskimrande romantiserade dramatiken, nostalgin, revolutionsandan. Sjuttiotalet bröt mot så många av sin tids normer och begränsningar, det var en världsomvälvande tid på riktigt. Nittiotalet är väl mer som åttiotalets baksmälla än något annat liksom. CD-skivan kom, det får vi inte glömma. Och ja, det vårt fel att ni unga inte har något vettigt sjuttiotal att idolisera, tur att det riktiga sjuttiotalet finns kvar även för er.
