Imorse vaknade vi till en katastrofal scen som utspelade sig på köksbordet. Den näpna Syngonium podophyllum, (ofta kallad pilspetsranka eller gåsfot) som flyttat runt bland idel soliga punkter i huset de senaste månaderna i idel grönska hade bestämt sig för att ”cause a scene”.
Mannen i huset, han som sköter alla växter jag vill ha, hade varit borta i två dagar. Tydligen var det nog för Berta, som är dramatiskt lagd (trots sitt jordnära namn).
Med ett sakta regn i bakgrunden var det hela som upplagt för en film noir.
Först märkte jag inte ens någonting. Jag började hacka frukt och ställa i ordning bordet. Mannen vaknade och ställde sig för att göra kaffe. När han lade kaffekopparna på bordet drog han häftigt efter andan. Jag tappade ett kärnhus på golvet då jag snabbt vände mig om för att se vad var orsaken till denna morgonandakt.
Där, längst ut på kanten av bordet satt vad som en gång var Berta. Det som en gång varit en frodig grön växt var nu en ledsen hög med slokade blad. Berta, som beskrivs som en ”lättskött växt” hade bestämt sig för att bli krävande. Hon såg verkligen helt stendöd ut.
Jag lovade min man att hon hade sett helt precis ut som vanligt medan han varit borta. Jag hade fått noll instruktioner i att vattna henne och jag beblandar mig inte med min mans växtbusiness utan orders (både för att jag inte orkar och för att det alltid går fel). Men nu hade Berta alltså gått en intensiv, men väl övertygande, död till mötes i mitt arma sällskap.
Jag flämtade till och slängde mig över resterna av Berta. Nu hade lättjans synd kommit ikapp mig. Jag var ansvarig för hennes sorgliga bortgång. Salta tårar utgjorde ett sista försök att återuppliva henne, där hon låg skrumpen i min famn.
Min man tittade på mig och sa ”hon är bara dramatisk”. Han gick och hämtade vattenkannan, ställde bestämt ner Berta på bordet igen och gav henne en snabb vattning (läs avhyvling). I princip framför våra ögon återuppstår hon. Slokande stammar reser sig och färgen återvänder till hennes klorofyllda blad. Och all min medkänsla rinner av mig.
Förbannade dramatiska Berta.
