Porträttet: Kenneth och Marcela Sandvik

Kenneth och Marcela Sandvik har varit gifta i 20 år. Tillsammans delar de livet, en dotter och intresset för att lyfta tungt. Båda två är framgångsrika styrkelyftare med otaliga titlar i bagaget, och det var sporten som från första början förde dem samman.

Första gången Marcela och Kenneth sågs var under EM i bänkpress.

Året var 2004 och platsen dåvarande Serbien och Montenegro. Båda två hade rest dit för att tävla och för Marcela var det dessutom den första internationella tävlingen i karriären. Det blev en lyckad debut där hon tog hem silvret i viktklassen -48 kilo.

Även Kenneth gjorde ett lyckat mästerskap. Efter ett lyft på 315 kilo stod han som segrare i +125 kilosklassen.

Men trots guldmedaljen var det mötet med Marcela som var det mest minnesvärda.

Han minns hur han haft ögonen på henne och tyckt hon var vansinnigt söt, men språket var en barriär mellan dem till en början.

Marcela är född och uppvuxen i Slovakien, men flyttade som vuxen till Tjeckien. När hon träffade Kenneth talade hon inte särskilt mycket engelska, men som tur var hade han en tjeckisk lyftare i sin viktklass som kunde agera tolk.

– Egentligen var det inte så mycket mer prat än ”ska du tävla igen?” och ”när får vi ses igen?”, berättar Kenneth.

Det skulle inte dröja länge förrän de sprang på varandra igen. Under hösten deltog båda i bänkpress-VM i amerikanska Cleveland, Ohio. Då blev det mer tid till att prata och planer på att träffas utanför tävlingssammanhang tog form.

Sagt och gjort, Kenneth åkte ner till Prag på ett första besök och därefter besökte Marcela Åland ett par gånger.

– Jag tyckte Åland var jättefint. Det påminde mycket om min hemstad i Slovakien med de gröna skogarna och lugnet. Det var annorlunda från Prag, där det är massor av folk överallt och alla har bråttom. När jag kom hit var det som att tiden stod still, säger hon.

Redan tidigt in i förhållandet var Marcela mån om att bryta språkbarriären mellan dem och utöver engelska ville hon även lära sig Kenneths modersmål.

– Hon köpte en bok i språköversättning tjeckiska till finska. Jag var ju finne, så då skulle hon förstås lära sig finska. Men det var ju lite bortkastad tid, säger Kenneth och ler åt minnet.

Drygt ett år efter sitt första möte i Serbien och Montenegro flyttade Marcela till kärleken på Åland. Kenneth bilade ner till Prag för att hämta upp de viktigaste tillhörigheterna och tillsammans körde de sedan till Åland.

Marcela minns flytten mycket väl och att hon vid tiden hade en gipsad arm. Månaden dessförinnan hade hennes armbåge gått ur led under en tävling.

I bänkpress, i den så kallade utrustade klassen, använder sig lyftarna av en speciell tröja som möjliggör tyngre lyft. Tröjan är av ett stramt material och sitter åt för att ge stöd åt armar och överkropp, men hennes hade suttit så pass tajt att den strypt cirkulationen och hon förlorade känseln i ena handen. Efter att ha fått stången från ställningen tappade hon kontrollen och armbågen gick ur led.

– Men jag fick ändå ett silver, påpekar Marcela med ett skratt.

Innan olyckan var framme hade hon lyckats genomföra ett godkänt lyft. Hon hann åka in till sjukhuset, sätta armbågen på plats igen och gipsa armen, för att sedan vara tillbaka precis i tid för prisutdelningen där hon tog emot silvermedaljen.

– Då var det värt det, säger hon.

Efter flytten var det mycket som skulle komma på plats för Marcela i det nya hemlandet. Dels ville hon rent idrottsligt börja tävla för Finland i stället för Tjeckien, men eftersom det innebar en karenstid på två år fick det vänta.

Än mer krångligt var det för henne att få börja jobba på Åland. Marcela är utbildad sjukskötare och arbetade som det både i Slovakien och i Tjeckien. Men för att få licens i Finland behövde hon först intyga att hennes utbildning var godkänd och att hon genomfört tillräckligt många studietimmar. Rätt dokument skulle skickas till en diplomerad översättare som i sin tur skulle intyga vad studierna innefattade.

Utöver licensen behövde hon även klara ett språkprov och började studera svenska på Medis. Hon gjorde snabbt framsteg och efter ett års slit med både språkstudier och pappersarbete fick hon grönt ljus att börja jobba på Åland.

Sedan åtta år tillbaka är hon avdelningsskötare för medicinavdelningen på ÅHS.

Kenneth beskriver sin fru som en mycket ambitiös person som alltid siktar högt i det hon tar sig för.

– Hon är så klok och målmedveten i det hon gör. Genom hela hennes skolgång skulle det alltid vara toppbetyg, de allra högsta, och fick hon inte det var hon inte nöjd, säger han och lägger armen om Marcela.

I vardagsrummet hemma hos familjen Sandvik står två troféskåp fyllda till bredden med blänkande medaljer och pokaler. Meriterna är för många för att hålla reda på, men allt som allt rör det sig om över ett hundratal utmärkelser.

– Det ligger mycket blod, svett och tårar bakom, säger Kenneth.

Allra stoltast är de över att ha valts in i Hall of Fame. Kenneth valdes in i Internationella Styrkelyftförbundets Hall of Fame 2011 och sedan i det Europeiska 2015. Europeiska Styrkelyftförbundet valde även in Marcela i Hall of Fame år 2025.

Förr tävlade de i både bänkpress och styrkelyft, vilket resulterade i fler tävlingar varje år och även fler chanser att plocka medaljer. Styrkelyft är en sport som innefattar tre moment: knäböj, bänkpress och marklyft. Där kan man ta medalj i varje enskilt moment samt i det sammanlagda resultatet av alla tre. Över tid har det blivit många resor och på kylskåpet hemma sitter en magnet för varje land de besökt. På listan finns bland annat Japan, Sydafrika, USA och Island.

– Den sociala biten är en stor del av det också. Det är som inom vilken sport som helst, man reser iväg och träffar samma människor man träffat i över 20 års tid. Man blir såklart jättegoda vänner och just därför vill man hålla sig kvar inom sporten, säger Kenneth.

För att finansiera sina satsningar får paret bland annat stipendium från Ålands Idrott och Svenska Finlands Idrottsförbund. Dessutom har de egna sponsorer i Ålandsmejeriet och Åland Post, där Kenneth arbetar till vardags.

– Det är en otroligt viktig hjälp och allt vi får är tacksamt. Ska man åka iväg ett par gånger per år sticker kostnaderna iväg och skulle vi behöva betala allt ur egen ficka hade det inte gått, säger Kenneth.

I dag tävlar de enbart i bänkpress och åtminstone Kenneth har lagt styrkelyften bakom sig för gott. Alla lyft har slitit på kroppen och framför allt ryggen, där Marcela haft problem med diskbråck och Kenneth saknar en disk mellan två kotor.

– Det var en disk som gav upp, så nu är det ben mot ben mellan två kotor. Det var jättebesvärligt då, men nu går det ganska bra om jag tänker mig för med vad jag gör. För inte så länge sedan skulle jag visa en kompis några marklyft på totalt 40 kilo och hade ont i ryggen en vecka efter. Det är definitivt ett avslutat kapitel, men jag är helt okej med det, säger han.

Kenneth har arbetat på Åland Post sedan han slutade grundskolan. Som femtonåring började han som tidningspojke och efter gymnasiet fick han en ordinarie tjänst.

– Det är ett ganska fritt jobb med varierande uppgifter. Både kollegor och chef är fantastiska, så jag trivs väldigt bra, säger han.

År 2012 hamnade han passande nog på ett frimärke. Det var första gången en styrkelyftare uppmärksammats med ett frimärke och det var Marcela som satte det i verket. Vid den tidpunkten studerade hon ledarskap och gjorde sin praktik på posten.

– Jag pratade med några kollegor om frimärken och att det var någon idrottare som hamnat på ett. Då sa jag att Kenta har varit världsmästare sju gånger och jobbar ju här, då fick de nog inspiration, berättar hon.

Kenneth började styrketräna med en kompis som 18-åring och upptäckte tidigt att han hade talang för det. Då vägde han 102 kilo och kunde bänka 120 kilo, sedan drog det iväg.

I början testade han på body building och genomförde en tävling, men insåg snart att det inte var någonting för honom.

– Det var jätteroligt i sig, men dagen efter tävlingen kom jag på att det nog är roligare att få äta lite mer, säger han.

I stället hittade ”Kenta” till styrkelyftet några år senare.

Han kom först i kontakt med sporten när han 26 år gammal jobbade som funktionär på en tävling.

– Jag var lite oinspirerad i min träning just då och behövde både en morot och piska. Så då tänkte jag att det var något jag skulle vilja pröva på.

Det skulle visa sig vara ett lyckat beslut.

2001 genomförde han sin första tävling i styrkelyft, ett ÅM som gjorde att han kvalade in till FM. Sedan dess har framgångarna staplats på varandra. På cv:t har han bland annat två EM-guld och ett VM-silver i styrkelyft. I bänkpress har han sju VM-guld och lika många EM-guld i den öppna klassen. Han har dessutom satt tio världsrekord och 26 europarekord i samma gren och var först i Europa att bänka 300 kilo.

Trots sin ryggskada har han fortsatt att prestera starkt i bänkpresstävlingar. Fram till i fjol tävlade han i den öppna klassen, vilket innebär att han ställdes mot lyftare i alla åldrar – en del så mycket som 30 år yngre än han själv. Numera tävlar han i veteranklassen och känner sig tillfreds med det.

– Det är i den öppna klassen som ”action” finns, därför stretade jag länge emot och stannade kvar där. Jag lyckades ta EM-guld för tre år sedan, men de sista åren var lite sega. När man varit med och slagits om medaljer, och till och med guld, och sedan inte är med i toppen längre är det inte lika kul, säger han och fortsätter:

– Men allt har sin tid och det är okej. Man vet ju om att det kommer ta slut någon gång och det var det, så nu är det 50-årsklassen som gäller och det har också sin charm.

Så sent som i augusti i år tog Kenneth EM-guld i veteranklassen i bänkpress efter ett lyft på 275 kilo. Det blev hans 20:e internationella titel i karriären.

Marcela Sandvik har en idrottslig bakgrund som handbollsmålvakt och som ung representerade hon Slovakiens U16-landslag. När hon kom upp i tjugoårsåldern lade hon av och började i stället träna styrketräning.

– Egentligen ville jag börja med tyngdlyftning och gick till en klubb för att hitta någon som kunde coacha mig i det. Det fanns en tränare som först var villig att jobba med mig, men när han fick reda på att jag var 23 år sa han att jag redan var för gammal och ville inte prata mer med mig, berättar hon.

Att hon sedan kom in på styrkelyft var något av en slump. En tjej på gymmet där hon tränade introducerade henne för sporten och tyckte Marcela hade goda förutsättningar för att hålla på med det.

– Då vägde jag 46 kilo och bänkade 40 kilo direkt, så då sa hon att jag måste börja med styrkelyft och det gjorde jag.

Marcela tävlar fortfarande i den öppna klassen och ser inte att hon kommer gå över till veteranklassen inom en snar framtid. Under EM i augusti tog hon ett brons, vilket var den 20:e medaljen i EM-sammanhang på 20 raka år. Vid 41 års ålder tog hon 2016 även VM-guld i bänkpress.

– Det är tuff konkurrens i öppen klass men det ska det också vara, säger hon.

Men även för Marcela har sporten tagit ut sin rätt genom åren. Utöver armbågen som gick ur led och bekymmer med diskbråck, råkade hon 2019 ut för ett otäckt benbrott i underarmen. Under en tävling i Japan hade domaren inte tillåtit henne linda handleden tillräckligt högt, vilket resulterade i ett otillräckligt stöd. Handleden började luta bakåt och stången rullade ut mot fingrarna, sedan fick hävstångseffekten båda benen i underarmen att gå av.

– Först hörde jag bara en smäll och tänkte att min linda hade gått av. Sedan hörde jag att domaren sa att de skulle sätta tillbaka stången på ställningen och då förstod jag vad som hänt och började bara skrika. Jag förstod att det var slut och att jag inte kunde ta medalj, säger hon.

Det är en stark kärlek som genomsyrar berättelserna som Marcela och Kenneth delar om sitt gemensamma liv. Efter 20 år som äkta makar ser de fortfarande på varandra med ömhet i blicken och det framgår tydligt att de är varandras andra hälft. Men än större än kärleken de har till varandra är kärleken de har till dottern Lillan. Marcela berättar öppet och sårbart om kampen de tvingades genomgå för att till slut få henne i sina armar.

– För oss var det inte så enkelt att få barn. Vi fick fyra missfall efter varandra, den sista i vecka 17. Så när jag var gravid med Lillan oroade jag mig hela tiden för att det skulle hända igen. Under förlossningen var de också tvungna att göra ett akut kejsarsnitt eftersom de först inte hittade hennes hjärtslag. Jag tänkte bara ”inte nu, inte nu”. Sedan hittade de det och fick agera snabbt, för hon hade navelsträngen virad två varv runt halsen. Men det slutade bra, därför kallar vi henne mirakelflickan, berättar Marcela.

Dottern har fått följa med föräldrarna på så gott som alla tävlingar sedan hon föddes och är något av en turmaskot.

I tolvårsåldern har hon redan hunnit bocka av omkring 20 länder och den allra första resan genomförde hon endast sju veckor gammal, då till Island.

– Vi har många bilder med henne på prispallen, innan de införde en regel om att man inte får ha med barn på prispallen. Höjdarna på förbundet tyckte att det stal fokus från idrottarna om barn är med, säger Kenneth.

Trots föräldrarnas stora intresse har dottern gått sin egen väg och valt att spela fotboll i stället. Kenneth och Marcela gläder sig åt det och engagerar sig mycket i hennes satsning. De ser sig själva som klassiska fotbollsföräldrar som står i kiosken, bokar båtresor och agerar taxichaufförer.

Trots många år i branschen känner de fortfarande pirr inför tävlingar.

– Jag tror det är bra att man är lite pirrig för annars är man ju obrydd och tycker inte det spelar någon roll. När man gör invägningen två timmar före tävlingen står man där lite orolig i kroppen och väntar. Det ser jag som ett gott tecken, att man fortfarande är på hugget, säger Kenneth.

Förberedelserna inför tävling ser lite olika ut för dem. Marcela håller på med blandade träningsformer flera gånger i veckan, medan Kenneth har trappat ner något.

– Jag kör på förhållandevis låga vikter just nu så jag tycker det känns lindrigt mot kroppen. Mitt ”all-time” bästa bänkpress är 371 kilo och nu lyfter jag 275, så det är ju 100 kilo skillnad och känns inte lika påfrestande.

Hur länge tror ni att ni kommer fortsätta tävla?

– Länge, svarar Marcela utan att tveka.

Artikeln publicerades i Ålänningen 15 oktober.

Mer läsning

Husbrevet gav dem drömhemmet

Två ÅKK-lyftare tävlar i EM i Litauen

Idolen Ingrid Enckell drömmer om att dela sin musik med världen