Ett personligt handskrivet brev till ägaren av ett litet 50-talshus i Mariehamn gav Katja Kudinoff och Ola Nyqvist deras drömhus.
Länge har Katja Kudinoff burit på en längtan efter ett hus med egen trädgård. Efter att hon och maken Ola Nyqvist bott i en lägenhet i Stockholm i 16 år flyttade de tillbaka till Åland för fyra år sedan. De började gå på husvisningar i jakt på sitt framtida hem.
Men inget av husen på marknaden föll Katja eller Ola i smaken.
– Ska vi hitta ett hus så måste jag ta saken i egna händer, berättar Katja att hon tänkte.
Det var då hon började skriva husbrev.
Att skriva ett personligt husbrev till fastighetsägare är ett växande fenomen på bostadsmarknaden. Potentiella köpare väljer att ta saken i egna händer för att hitta sitt drömboende innan det ens når den öppna marknaden.
Positiv respons
På sina promenader längs Mariehamns gator kände Katja in stämningen i området och höll utkik efter hus som uppfyllde hennes kriterier: ett äldre hus med trädgård utan akut renoveringsbehov och i en passande prisklass.
– Jag sökte efter något att flytta in och bo i direkt, utan att först behöva renovera i 16 år, säger Katja.
När hon hittade ett hus som verkade lovande formulerade hon ett brev och lade i dess postlåda.
– Jag skrev att vi tror att det här huset kan passa oss och om ni i framtiden vill sälja så är vi intresserade.
Katja skrev under med sitt eget och Olas namn och telefonnummer. Sedan var det bara att vänta på svar.
Åren gick. Några husbrevsmottagare hörde av sig och var smickrade över uppmärksamheten men ingen stod i beråd att sälja.
Efter närmare tre år och tio husbrev senare – våren 2025 – får Katja syn på ett anspråkslöst, rätt litet hus vars gavel vetter mot Östra Esplanadgatan. Hon kastar nyfikna blickar förbi järngrinden in i den vildvuxna trädgården och tänker att huset kan vara det hon söker. I postlådan lämnar hon ett handskrivet brev adresserat till ”ägaren till det vita, gulliga, hemtrevliga huset”.
Förvaltar ett hem
Det vita, gulliga, hemtrevliga huset byggdes på 50-talet av John och Alma Lindqvist och har sedan dess gått i arv i rakt nedstigande led. Det är John och Almas barnbarn, Susanne Lindqvist, som hittar Katjas handskrivna brev i postlådan. Hon blir glad.
– I flera år hade jag pratat om att sälja huset. Jag orkade inte med trädgården längre, men det kändes vemodigt att lämna huset som varit mitt hem i 70 år.
På Östra Esplanadgatan 16 har Susanne bott med sin mamma, morfar och mormor som liten, och som vuxen med sin egen familj. För henne kom Katjas husbrev i rättan tid.
– Jag ville sälja till någon som kunde tänka sig att vårda och bevara huset.
Susanne kontaktade Katja och Ola som kom på besök.
– Det var som att komma hem, det kände jag direkt, säger Katja om första gången hon klev innanför dörren på Östra Esplanadgatan 16.
Det var en perfekt matchning för alla inblandade parter. Vid årets slut skrevs ett köpeavtal och tre månader senare – i mars i år – flyttade Susannes familj ut och Katja och Ola flyttade in.
– Det är som att gifta in sig i en ny släkt – huset är inte vårt utan vi lånar det. Det har en själ och en historia och vi ser till att arvet lever vidare, säger Katja.
Susanne har flyttat till en lägenhet och känner sig trygg med att Katja och Ola kommer förvalta hennes familjehem på bästa sätt. Hon kan andas ut.
– Jag tror inte de kommer riva det, säger Susanne.
– Nej, verkligen inte!, säger Katja.
”Njuter varje dag”
Det är nu snart ett halvår sedan Katja och Ola flyttade in i sitt drömhem. Det är så här länge det har tagit för Katja att landa i den nya tillvaron.
– Den första tiden vågade jag inte känna efter, säger Katja.
Nu kommer hon på sig själv med att behöva nypa sig i armen.
– Är det verkligen vårt? Oj, vad fint vi har det. I trädgården hörs småfåglar. Jag kan hänga tvätt ute. Jag älskar att ha en egen postlåda!
Även om Katja varit den drivande i hela processen är Ola nöjd med utfallet han också.
– Det allra bästa för mig är att det är ett fantastiskt fint hus och jag njuter av det varje dag. Särskilt när jag kommer in i köket på morgonen och ser solen, säger han.
Ett av de avgörande kraven som Katja och Ola hade var att huset inte skulle vara i behov av någon större renovering. Det 70-åriga huset på Östra Esplanadgatan är väl omhändertaget och passar Katja och Ola som istället för renoveringsprojekt vill ha tid att hälsa på sina föräldrar och barn som bor på olika platser i världen.
– Det finns inget brådskande som måste göras nu, säger Ola.
Efter många år i lägenhet uppskattar Katja särskilt att inte ha några restriktioner att ta hänsyn till.
– Oj, jag har ett kök! I det kan jag slå in en spik var jag vill! Jag kan hålla på och banka till klockan ett på natten om jag vill, säger hon.
Artikeln publicerades i Ålänningen 15 oktober.
