USA, detta land som hela världen både älskar och älskar att hata, har hållit val. Resultatet blev efter en riktig nagelbitare att sittande president George W Bush nu till händer och fötter är bunden av en demokratisk majoritet de två år han har kvar av sin presidentperiod.
USA har ett komplicerat valsystem, dubbla kamrar och ett mycket starkt presidentskap. Valdeltagandet i detta mellanval blev lågt, kring 42 procent, vilket verkligen inte är något gott betyg för hur mycket medborgarna bryr sig om vad deras politiker gör.
Det är ingen sensation att påstå att det var Irak-kriget republikanerna och George W Bush förlorade valet på. Likheterna med Vietnam-kriget börjar bli överväldigande tydliga också för patriotiska amerikanska media, kostnaderna är astronomiska, unga män och kvinnor kommer hem i liksäckar – och resultatet uteblir.
Inte blev det fred i Irak, inte försvann terroristhotet, inte hittade man Usama bin-Ladin, inte fanns där några massförstörelsevapen, och inte är någon tacksam för räddningen. I längden blir det ohållbart att upprätthålla en skenbild av ett USA på den goda sidan, på väg att skapa fred i Mellanöstern, när den freden för varje dag försvinner längre bort.
För George W Bush gäller det nu att få stöd för alla sina vidare åtgärder av en demokratisk majoritet både i representanthuset och senaten. Det är samtidigt en lättnad och ett problem. Det är med republikanerna vid makten och på presidentposten som USA fört den säkerhetspolitik som lett till dagens situation, och det bli med stor sannolikhet demokraterna och en demokratisk president som får städa upp. Under de närmaste två åren kommer beslutsfattandet att dra åt olika håll och förmodligen bli otydligt och vacklande.
Väljarna i USA gav sin president en riktig käftsmäll, på något annat sätt kan man inte tolka valresultatet. Lika tydligt är det inte vilken politik man egentligen vill se av demokraterna, inte ens när det gäller situationen i Irak. Demokraterna har på många punkter varit vaga och svävande, helt enkelt för att det inte finns några enkla lösningar på den krigssoppa USA är delaktig i och medansvarig för.
Det är helt enkelt inte lätt att vara världens enda supermakt när man står med stöveln stadigt i skiten.
Med mindre än en helomvändning i republikansk politik eller någon saftig skandal som väntar i garderoben kan USAs nästa president mycket väl heta Hillary Clinton. Hon gjorde ett strålande val i New York, och har efter sin tid som First Lady etablerat sig som en självständig och kompetent politiker på egna ben. Bill Clinton å sin sida har skapat sig en egen plattform inte olik Jimmy Carters, som välbetald talare, kritiker och världssamvete med tyngd. Knappast en belastning för en amerikansk president.
Med den första amerikanska muslimen nu invald i kongressen är det kanske dags för en kvinna på toppen. Åtminstone om man ska tro på Hollywood, som sedan länge i science fiction-filmer lanserat kvinnor och svarta på presidentposten. Å andra sidan är det i en framtid där rymdresor hör till vardagen, så vi kanske får vänta ett tag än.
NINA FELLMAN
