I morgon, den 6 juni, kommer många svenskar att vifta med blågula flaggor på sin nationaldag. På tisdag nästa vecka lär åtskilliga ålänningar på samma sätt fira självstyrelsedagen med Ålands kännspaka fana högt i vädret. Är de rasister?
Nej förstås inte. Ändå har nationalismen under nittonhundratalet fått ett allt sämre rykte och det är ett faktum att just nationsflaggorna undan för undan kommit att associera till otrevligheter. Detta därför att de bakomliggande politiska rörelserna som hyllat Nationen med stort N obestridligen varit rasistiskt anstrukna – och använt sina nationssymboler som varumärken. Bevara Sverige Svenskt, The British National Party, Front National: jorden runt, i snart sagt varje land, finns det ett högerextremt rasseparti som sveper sig i sin hembygds fana.
Varför har det blivit så här? Varför har nationalismen kommit att representera exkludering och blivit ett beflaggat främlingshat med taggarna utåt?
Det förra seklets historia förklarar saken. Två av de tre politiska strömningarna som präglat oss sedan den franska revolutionen 1789 har byggt sina ideologier på föreställningen om styrka, kamp och Slutlig Seger: fascismen och kommunismen. Deras världsbilder är totalitära; i slutet av kampen mellan folken eller klasserna föreställer de sig en triumf där den starkaste ensam står kvar på det högsta podiet, med de slagna på knä inunder.
Styrka. Makt. Underkastelse (eller utplåning): se där fascismens och kommunismens våta drömmar. De formade nittonhundratalet; de två världskrigen var blodiga nollsummespel där den ena nationens död var den andra nationens bröd. Att vara nationalist innebar inte bara att man tyckte om sitt eget land utan också att man ogillade andras: den enda goda grannen var den besegrade grannen.
Dessa tankar har som bekant fått en renässans i och med Donald J. Trumps uppdykande på den politiska scenen: hans ideologiska rådgivare Stephen Miller formulerade det föredömligt naket i en CNN-intervju efter USA:s kidnappning av Venezuelas president Nicolás Maduro: ”Vi lever i den verkliga världen, den som styrs av styrka, den som styrs av kraft, den som styrs av makt. Det är den verkliga världens järnlagar.”
Med sin nationalism uttryckt på det viset är det lätt att bli sugen på Grönland.
Men det finns en annan sorts nationalism också, som på ett egendomligt sätt glömts bort av liberalismen, den enda demokratiska ideologin som format Västerlandet efter 1789. För liberalismen, som inte har alla andras underkastelse som slutmål, har gjort två av den franska revolutionens paroller till sina egna – frihet och jämlikhet – men samtidigt tappat bort den tredje: broderskapet. Och broderskapet representerar den goda nationalismen: kärleken till det besläktade. Den vill ingen något ont: man hatar trots allt inte sina vänner bara för att man har syskon.
Så vifta på med flaggorna, svenskar och ålänningar: den goda nationalismen har inklusionen som sitt slutmål, inte exklusionen. För, som poeten Stig Dagerman skrev, ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer”.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
