Så det var de här jobben som var viktiga?
I en tid av undantagstillstånd och kris är det några yrkesgrupper som räknas som avgörande för samhällets funktioner.
Intressant nog hittar vi några av de mest lågavlönade jobben i denna kategori.
Personer inom socialvården, lärare, ungdomsarbetare, poliser, närvårdare, jordbrukare, butiksarbetare, busschaufförer, städare, avfallshanterare och personal inom hälsa- och sjukvård. Dessa är några av de yrkesgrupper som omnämns på landskapets hemsida som särskilt viktiga. Så pass viktiga att deras barn tillåts gå i skola så att föräldrarna i mån av möjlighet kan göra sina jobb. Utan dem skulle samhället helt enkelt stanna upp eller åtminstone inte fungera särskilt bra. Men det betyder inte att de nödvändigtvis får bra betalt.
Statistikcentralens uppgifter om totallön från år 2016 visar att en högre tjänsteman eller chef kan tjäna 7 288 euro i månaden (en kvinnlig sådan 6 442), medan en jordbrukare kan räkna med 1 942 (igen, en kvinnlig sådan 1 844). Man ska komma ihåg att detta är bruttolöner, alltså innan skatt och andra avdrag. Det som lämnar i handen – och ska föda munnen – är alltså ännu mindre. En närvårdare som intervjuas i Iltasanomat säger att hon får ut 1 796 euro av sin lön varje månad. ”Det är som att bli skrattad i ansiktet”, konstaterar hon.
Vi hittar många fler av de samhällsbärande jobben i det lägsta inkomstsegmentet än i det högsta. Det säger något om vad vi värdesätter i samhället. Att jobba med människor, vård, natur och hygien slår tydligen inte lika högt som att arbeta med exempelvis siffror eller organisering.
Förstås ska lön värderas enligt fler kriterier än samhällsfunktionell betydelse. Hit hör exempelvis utbildning, kompetens, ansvar och erfarenhet. Men någonstans måste rimlighetens gräns dra.
För att ta ett lokalt exempel. Hur kan Paf:s vd vara värd 28 000 euro i månaden och en sjukskötare knappa en tiondel av den lönen? De har trots allt samma arbetsgivare. En arbetsgivare som bett en av dem att helst jobba hemifrån om möjligt, och den andra att fylla sin samhällsviktiga funktion.
”Sluta applådera – höj lönen i stället”. Det är en uppmaning som återkommande basunerats ut på sociala medier av sjukvårdspersonal som svar på hyllningarna av de som arbetar på fronten av coronakrisen.
Ett mycket delat inlägg på sociala medier sammanfattar det så här från sjukhuspersonalens perspektiv:
”Som tack kommer vi få hjärt-emojis på Instagram, kallas hjältar, applåder från balkonger från dem i karantän. Indragen semester och samma ovärdiga lön som i dag.”
Uppskattningen är betydelselös om den inte omvandlas i reell värdering av deras faktiskt ovärderliga arbete.
”Vi är ödmjuka till att den stora massan nu ser vikten i vårt arbete och vikten av att vi faktiskt finns för er i samhället. Snälla glöm inte dessa insatser när pandemin lagt sig, när karantän bryts, när din vardag sakta kommer tillbaka till det normala”, det skriver sjukskötaren Cecilia Lundberg i en insändare i svenska tidningen Norran.
Men det är inte bara sjukvårdspersonalens betydelse som belyses i denna kris. Vad skulle vi äta om vi inte hade jordbrukare? Hur skulle våra gator se ut om det inte fanns sophämtare? Vem skulle upprätthålla ordningen om det inte fanns poliser? Vem skulle fylla på toalettpappershyllorna om det inte fanns butikspersonal?
Och vem skulle undervisa våra barn? En populär internet-kommentar som fått många föräldrar att dra igenkännande på smilbanden i dessa exceptionella hemskolningstider lyder som följande: ”Jag har undervisat en sexåring och en åttaåring i en timme och 11 minuter. Lärare förtjänar en miljard dollar om året. Eller i veckan.”
Men de tjänar inte en miljard. En klasslärare tjänar drygt 2 600 euro i månaden i grundlön.
Alla jobb och arbeten är viktiga på sitt sätt. Men i en krissituation ser vi att det är de lågavlönade som håller samhällets hjul rullande.
