Finland är ett av världens minst korrupta länder. Åland är ett av de mest demokratiskt hårdbevakade områdena i Finland. Ändå har två tredjedelar av respondenterna i Åland Gallup upplevt korruption. Här finns att jobba på för alla beslutsfattare, inte minst demokratiministern.
34 procent av gallupdeltagarna har upplevt att personliga relationer i hög grad påverkar beslut i det offentliga Åland. 31 procent upplever samma sak i ganska stor grad. Det är en hisnande siffra. Lika paff blir man när det sjunker in att Åland Gallup inte är en avvikelse. I tillitsstudien från 2022, sammanställd av Åsub, svarade över hälften att personliga relationer påverkar beslutsfattandet på Åland.
Justitieministeriet har nyligen gjort en sammanställning över upplevd korruption i Finland. Där svarade 40 procent av respondenterna att de har sett korruption antingen på jobbet eller på fritiden. Siffran är högre än vanligt vilket enligt Venla Mäntysalo, specialsakkunnig på ministeriet, kan bero på att enkäten inte är representativ för hela befolkningen (Hbl, 26.5). Andelen respondenter som bryr sig om sådana här frågor är troligtvis högre än genomsnittet i landet.
Det människor verkar uppleva som de vanligaste formerna av korruption är gynnandet av bekanta, antingen direkt eller via så kallade bäste brodernätverk. I Åsubs tillitsstudie framkom också att 42 procent av de som svarade upplever för starka bindningar mellan näringsliv och beslutsfattare.
Korruption är klurigt eftersom det är svårdefinierbart. Sällan finns det en klar och tydlig gräns för vad som är tillåtet och inte. Ofta kan det röra sig om en känsla att saker inte har gått rätt till utan att man kan sätta fingret på vad. Och ännu besvärligare blir det eftersom det räcker med misstanken för att skadan ska vara skedd. Om människor upplever ett samhälle med osynliga regler som bara gäller vissa så spelar det ingen roll om det stämmer eller inte.
Sedan finns det förstås klara fall, som också då och då dyker upp i Nya Ålands spalter. Till exempel en chef som anlitar en vän, en verksamhetsledare som drar hemåt, en politiker som gynnar en förening eller en markägare som får diktera villkor på kommunens bekostnad.
Å andra sidan är det svårt att helt undvika krockar mellan det personliga och professionella i ett litet samhälle. Det finns ett begränsat antal människor, ännu färre blir det när man försöker utgå från någon typ av grundvärderingar eller fritidsintressen. Ska någon som går från näringslivet till politiken omedelbart säga upp kontakter och vänskaper? Ska man som beslutsfattare inte delta i föreningslivet, ha fritidsintressen man delar med andra eller engagera sig i frågor man tycker är viktiga? Det blir inte heller ett vettigt samhällsbygge.
Här finns också skäl att poängtera att journalister är på inget sätt undantagna. Flera gånger i veckan diskuteras frågor på Nya Åland om hur man ska undvika krockar som i ett senare skede skulle kunna misstänkliggöras.
Det bästa man kan göra är att vara så transparent som möjligt när beslut ska fattas. Utgångspunkten måste vara att alla beslut ska tåla granskning och i mån av möjlighet utgå från likabehandling. Det bygger förstås på att beslut och underlag offentliggörs på ett sätt som alla kan ta del av. En annan sak som är minst lika viktig är att uppmuntra människor att larma när de upplever korruption – och ta larmen på allvar. Det är också vad Venla Mäntysalo efterlyser i intervjun i Hufvudstadsbladet. Andelen respondenter i Justitieministeriets enkät som har agerat när de har upplevt korruption är liten.
”Om ingen agerar, fortsätter saker som förr. Var och en har möjlighet att påverka”, säger Mäntysalo till Hbl.
Den vanligaste orsaken till att inte rapportera missförhållanden är risken att själv råka illa ut. Det finns tyvärr gott om lokala exempel på det också. Människor som väljer att berätta riskerar att stämplas som besvärliga surdegar. Sådant uppmuntrar sannerligen inte till en minskad upplevelse av korruption.
Finland rankas som nummer två på listan över minst korrupta länder i världen enligt Transparency International. Och Åland är tack vare den rigorösa mediebevakningen ett av de områden som har bäst chans att uppmärksamma missförhållanden. Att upplevelsen av korruption ändå är så utbredd visar att en nollvision är fullständigt orealistisk, i alla fall enligt nuvarande definitioner. Men ju mer makthavare på alla nivåer faktiskt är beredda att fundera över sina egna roller, desto bättre blir de på att hantera dem.
För att minska upplevelsen av korruption finns bara ett botemedel: öppenhet.
