Städer är inte knäpptysta. Musik från bilar sent på kvällen kan störa, men alternativet är värre: en död stadskärna utan möjligheter för unga att hitta gemenskap och sätt att roa sig.
”Sluta terrorisera våra helgnätter på Storagatan!” skrev en arg insändarskribent i förra veckan.
Den uppföljande nyhetsartikeln om bilisterna delades på Nya Ålands Facebook-sida, och kommentarsfältet rivstartade. I skrivande stund finns 107 kommentarer, där två läger går att urskilja.
Det ena menar att störande ljud är ett miljöproblem på samma sätt som nedskräpning och luftföroreningar, att de unga bilisterna riskerar att skada sin hörsel och att musiken når en respektlöst hög volym som stör nattsömnen.
Det andra åsiktslägret tycker tvärtom att de som klagar är känsliga (”om grannen ovanför tappar en knappnål så ringer dom störningsjouren”), att ungdomar inte har många andra alternativ till nöjen, och att de som klagar faktiskt också har varit ljudförande ungdomar en gång i tiden.
De senaste åren har vi sett en relaterande utveckling i Sverige. Den går under namnet ”klubbdöden” och sammanfattar alla de klubbar, barer och musikscener som lagts ned eller hotas av nedläggning. Skälen bakom nedläggningarna är flera, bland annat ett minskat besökstryck och höjda lokalhyror. Men en annan orsak är just klagomål på ljudvolym och bullerregler.
Den populära nattklubben Trädgården i Stockholm är det mest kända exemplet på detta. Klubben riskerade att tvingas stänga efter att tre grannar överklagat dess tillfälliga bygglov, då de störde sig på just höga ljudnivåer. I Göteborg hittar vi Folkteatern, vars hyresvärd hotade med kraftiga hyreshöjningar eftersom de menade att ljudvolymen från teaterns bar skulle komma att störa Petter Stordalens planerade hotellprojekt i närheten. Stordalen kontrade då i Expressen:
– Skulle Nordic Choice [hotellkedja, red.anm] vara rädda för hög musik och glada människor hos grannen? Skulle inte tro det.
Den norske storentreprenören sätter fingret på den inställning som behövs i en stad man bryr sig om. De senaste åren har det talats om ”centrumdöden” i Mariehamn. Butiker läggs ned och flyttar, för att istället koncentreras i köpcentrum utanför stan.
Om man även jagar, och klagar, bort unga från centrum förändras stadskärnan ytterligare till det tystare och lugnare. En tyst stad är en död stad. Det krävs ett visst mått av ljud för att göra stadskärnan levande, och vi behöver därför människor som möts, ägnar sig åt sina intressen – och låter.
Självklart finns det gränser. Bilisterna bör inte vara befriade från ansvar bara för att de bidrar till att staden lever upp om kvällarna. Men det är trist att ungas bil- och musikburna umgänge reduceras till enbart oljud. Bilarna är trots allt mer än något som aktivt används för att irritera stadsbor. Dessa kvällsaktiviteter är ett kulturellt uttryck, där unga får bli en del av en gemenskap och forma sin identitet. Det är även ett sätt att umgås socialt och erbjuda en känsla av frihet.
Det högljudda nöjet är inte totalt unikt och nytänkande. Det här är inte den första generationen som ägnar sig åt musikspelande från bilar om kvällarna. Varje kull har dessutom haft sina sätt att bli irritations- och orosmoment för de äldre. Förr var det raggarbilar, idag är det moppebilar.
Polisen på Åland blir ofta kontaktade av personer som önskar att polisen rycker ut och tar hand om högljudda bilister direkt, berättar Martin Österman, enhetschef på övervaknings- och utryckningsenheten, i Nyans artikel.
I vissa fall är detta säkert befogat, det kan ju inte råda decibelanarki i staden om kvällarna. Men att kräva ett helomfattande slut på bilisternas musikspelande om kvällarna är inte ett rimligt förhållningssätt att inta i en stad, inte ens i småstad som Mariehamn. Vi behöver bli mer toleranta för ljud, helt enkelt. Eller som en klok kvinna skrev i kommentarsfältet på Facebook: ”Jag hör men stör mig inte. Sommaren är kort”.
